hvar)e nus tiII domare 0sver dess egna medlemmars val, omval och qvalifikationer, den närvarande konstitutionen rätt att utesluta mellemmarne från tio statet eller att soreskrifva vanhedrande eller okonstituujonela vilkor för deras inträde? IV. Fordrar presidenten tjensteed af honom, att han ger gällande kraft åt de bestämmelser i författningen, som gilva hvarje stat lika representationsrätt inom kongressen? V. Hvilka åtgärder fordra konstitutionen och hans tjeusteed, att presidenten skall vidtaga, för att betrygga församlandet af en författningsenlig kongress? Dessa trågor framstalldes, säges det, vid ett nyligen hället sammanträde inom kabinettet och det uillkannagafs, ati presidenten skulle mtaga sin ställning i enlighev med justitiekanslerens (attorney-general) svar, och då denne är en ifrig vän af presidentens politik, skulle han troligen hatva uttalat sig till Jonnsons tördel. Presidenten och demokraterna sades hafva kommit ötverens om, att den nuvarande kongressen är, sedan medlemmarne tran 10 stater uteslutits, icke någon laglig torsamling, och the attorney-general sades hatva i sjeltva verket ombedis att för sin del understödja denna mening. I så fall skulle naturligtvis kongressen hatva ytterligare skäl att anklaga presidenten och han ytterligare orsak att motstå hvarje sådant steg. Det hela töretedde med en sådan förveckling i utsigt en töga inbjudande anblick. Korresp. berättar vidare, att en at de mest palitliga amerikanska tidningarne, neml. Pubhe Ledger i Filadelfia törst fick dessa frågor sig ullsända pr telegraf och att uetta blad sedan meddelade dem till pressen i NewYork och Boston. Allmän sensation, ty en hvar trodde, att presidenten tillämnade en statskupp. Guldet steg plötsligt till 1535,8 och regeringens papper ledo för ett ögonblick. Presidenten och den törutnämnde tjenstemannen tillspordes om, huru härmed sig förhöll. De bestredo båda på det ettertryckligaste rykvet. Men det oaktadt tro ännu många på berättelsens sanningsenlighet och mena, att dessa frågor dunstat ut i likhet med så många andra amerikanska statshemligheter. Korresp. forttar: Under sakernas närvarande ställning stå tvenne vägar öppna för Andrew Johnson: att vika tillbaka genom antagande af författningsamendementet eller att genom något plötsligt slag öfverrumpla sina radikala fiender. Han är envis, och då han utmanas, skall hun strida, tills döden slutar kampen. Några antaga, att han kan hafva framställt dessa frågor till sitt lagbiträde, för att erhålla ett meningsyttrande, genom hvilket han kan med lugn gilva vika, men mängden säger, att det mera öfverensstammer med hans karakter och bittra käuslor mot de radikala att begära ett meningsyttraude, som skall sätta honom i stand att säga till landet: I det jag anullerar denna okonsttutionela kongress, lyder jag lagen. Det är lörvånande att se, huru ihärdigt en stor del af allmänheten ännu fasthänger vid tron på denna uppgift. Redan hafva flera betecknande händelser anmärkts, hvilka visa, att Andrew Johnson icke anser en vädjan till vapen ligga utom möjhghetens område. Han har omsorgsfullt anordnat utdelningen af militärbefäl öfver hela landet, för att sålunda hafva vänner vid befälet inom militärdistrikten. Flottan sympatiserar med honom och i alla örlogshamnar hållas flera bestyckade fartyg färdiga att löpa ut. Han har efter hand samlat en truppstyrka af minst 10,000 man i Washington — tillräckligt för att skydda det för ansrepp och för att kunna dela med sig ett eller ett par regementen för Filadelfia eller Boston. Oaktadt Alla forsok af vän och fiende har han Edwin M. Stanton ännu qvar vid embetet, den man som mer än Grant, Sherman eller Lincoln besatt den energi, som gal Norden segren i sista kampen. Han har 128 mill. dollars i skattkammaren, förnämligast guld, och tinanssekreteraren lägger fortfarande i hög. Han har vapen och krigsammunition inom alla trakter af Norden, och fartyg äro ständigt sysselsatta med att tömma Söderns militärmagasiner och föra dem till Nordens stader. En sådan man som Andrew Johnson, hvilken i åratal såg hvarje lag kränkas och äfven författningen åsidosättas, ej allenast för att besegra Södern, utan äfven för att bibehålla de radikala vid makten i Norden, och som sjelf var en af de förnämsta ledarne al de allmänna angelägenheterna under hela denna tid, skall neppeligen tveka om att öfverskrida lagen eller ens spilla litet blod, om det är nödigt att bibehalla hvad han anser vara rätt, och att förekomma det han slungas från makten. Detta bör man nu taga i betraktande, ty det radikala partiet är fast beslutet, att anklaga presidenten och om möjligt afsätta honom från makten under första veckan af kongressens session; och han, om han i sjelfva verket förbereder sig will att hålla sig fast vid makten, endast tager tiden i akt och hvässer sina vapen, såsom hvarje klok herrskare skulle göra. Denna förfärliga utsigt till ett borgerligt krig, säger korresp., är ej blott inbillning, utan tyckes vara det oundvikliga resultatet a sakernas ställning. Man talar allmänt derom som om någonting visst i tramtiden och intager redan sin ställning dertill. Vi frukta det, men på samma gång anticipera det. Afven tidningarne i Amerika tala på fullt allvar om en sådan förtärande katastrof. Sålunda säger Newyork Evening Post om sakernas upprörda tillstånd: i Den stora massan af vår befolkning, hvilken är nästan lika upprörd som då de upproriskas kanoner bombarderade Fort Sumter, skall ej lyssna till något rekonstruktioasförslag utan antagandet af ändringsförslagen till författningen. Newyork Times säger: Samma känslor rådde för sex år sedan. Få sastade då någon vigt vid eldätarnes hotelser eller vid den ösverhängande krisen. Så är det äfven nu. Den explosiva styrkan hos de elementer, som nu äro i verksamhet, underskattas. Möjligheten af kollision, förveckling, borgerligt krig erkännes icke. Man förbigar de saker, som verka i denna riktning, såsom varande af ej omedelbar vigt, och de inflytanden missaktas, som sannolikast skola bringa det å bane.