UIUMIIUCUISC SGauMdlIA VIEN 111 Gel RMUIIL ITIUUVLUAMBTA ati Italiens politiska angelägenheter som skulle göra det obehagligt för honom att stanna qvar i Rom. Erkebiskopen af Newvork är mycket för denna inbjudning, som påfven dock af flera skäl kan med bestämdhet anses ej skola antaga. Emellertid är det at flera tecken synbart, att man sväfvar i en viss villrådighet med afseende på påfvens blifvande öde och känner sig litet obehaglig till mods i väntan på den uti verlshändelsernas utveckling betydelsefulla stund, då det gamla väldet at påfvens verldsliga makt skall åter ramla ned i det grus, hvarifrån den aldrig borde uppstått. Ännu en ansträngning för påfvekungen! — utbrister Times. Hans verldsliga välde har fått en ny riddare, Det skall hejdas i sitt fall af detta ömma och hängifna kön, som det hade att tacka för sin uppkomst. Grefvinnan Mathildas af Toscana verk skall för sin fortvaro hafva att tacka drottning Isabella af Spanien. Denna kongl. dame har, berättas det, meddelat franska regeringen sitt beslut, att upprätthålla påfven i hans hufvudstad vid den nuvarande besättningens aftåg. En spansk tregatt, Vulcano, har redan någon tid legat för ankar utanför Civita Vecchia och en annan, Villa de Bilbao, är redan på väg till samma hamn med trupper ombord... Henneg katolska M:t måste tänka på sin själ och sätta sig tillrätta med påfven. Men man kan dock knappast tro, alt spanska regeringen eller landet skulle våga sig in i en förveckling med Italien på egen hand. D 11 December nalkas, och de bästa försäkringar hafva gifvits om, att hela den franska besättningen skall på denna dag — icke i afdelningar, utan i en massa — vända ryggen åt den eviga staden. Då detta skett och i Rom endast finnas påfven och romarena, är det ej lätt atti. se, på hvad grund drottningen af Spanien eller någon annan makt kan våga träda in mellan dem. Drottning Isabella erbjuder visserligen endast sin tjenst, för den händelse italienarne skulle utöfva en opassande tryckning på den hel. fadren. Men italienarne ha bättre vett, än att lemna ett sådant skäl till inblandning; påtvens vänner kunna ej heller räkna på något våldsamt utbrott af romarena, ty dessa lyda helt och hållet sin nationalkomite, män som mycket väl känna det visa i en fredlig och afvaktande politik, som skola bida sin egen tid och afvakta påfveregeringens närmaste rörelse. För att sänka henne i grund, behöfs hvarken yttre eller inre våld. Bristen på allmän säkerhet och offentlig kredit skall göra allt. Påfven måste till sitt eget försvar öfverlemna sig i sina undersåters våld; och i utbyte mot deras understöd skola hans undersåter ej begära mer än rätten att styra sig sjelfva, rätten att förfoga öfver sig sjelfva så som dem för godt synes. Då alternativet mellan den bannlyste piemontesaren Victor Emanuel oeh rötvarena från Appeninerna framställer sig, skall sjelfva Pius IX neppeligen tveka i sitt val. Det är visserligen sannt, att han kan komma ur dilemmat genom sin flykt från Rom; men påfvens flykt, liksom drottningens at Spanien hjelp, skulle vara ett trumfdrag till förmån för Italien. Påfven, eller den klokaste bland hans vänner, måste veta det, och tanken på en sådan exodus hyser man nu ej längre i Vaticanen, det synes vara fullkomligt säkert. Times omtalar derjemte att drottning Isabellas agenter varit mycket verksamma vid hofven i Wien och Paris, för att bringa till stånd ett gemensamt protektorat åt den hel. stolen af alla de katolska makterna; och det tillägges äfven, att baron Hibner skall lemna Wien och återvända till Rom via Paris, för att med kejsar Napoleon diskutera denna angelägenhet. Vore Frankrike och Österrike och Spanien verkligen af lika mening, skulle påfven snart finna en utväg ur alla sina svårigheter. Ty den romerska frågan är helt enkelt en penningfråga, och om hvarje katolsk stat, eller ännu bättre hvarje katolskt stift i gamla och nya verlden, ville beskatta sig, för att skaffa påfven en position och sätta honom i stånd att lefva i all den glans och värdighet, som anstår deras universalkyrkas primas, skulle det ej behöfvas någon synnaer is ansträngning, för att förmå Pius IX lemna en suveränitet, hvilken blifvit tör honom till ett förhånande, en suveränitet som ställer honom i krig med det land, å hvilket Petri stol för alltid sattes, och rubbar tron hos det folk, bland hvilket den skördade sina första triumfer. Såsom verldslig monark står eller faller påftven genom Frankrike allena, men såsom andligt öfverhufvud blir han alla trognas gemensamma tillhörighet, och Frankrike och Italien skola gladja sig öfver hvarje täflan af andra troende nationer efter att åter upprätta haus sjunkna välstånd och bevara hans sanna oberoende och sjelfständighet. Enligt uppgifter från Florens har den fordom ultra klerikale f. d. påflige krigsministern de Merode, på återväg från Belgien, uppehållit sig några dagar i Florens, hvilket git. 1— — KS Ö—4