stod, att stortröjan, som han bytt bort, tillhört honom sjelf. Poliskonstapeln Sandholm och månadskarlen A. Eriksson berättade, att de i Söndags å Wallgatan mött Carlsson, bärande såväl sjöstöflorne som de blå byxorna och sjötröjan. Sandholm drog visserligen med det fina väderkurn, som är en al de vasendtligaste egenskaperna hos en pohskonstapel, misstankar att ej Carlsson var stadd i rätta ärender, men lät med en godtrogenhet, som deremot alls icke är nagon egenskap hos en person, hvilken inuehar denna post, narra sig al Carlssous säkra hallning och bestämda svar att lata honom ga III. På Sandholms fråga, hvem Carlsson vore och hvart han skulle gå med kläderna, svarade deunc utan tvekan, att han vore Fritz Carlsson och uttryckto sw förvåning olver att ej Sandholm kände honom (en förvaning, ganska berättigad med afseende på de ofta upprepade twilltallen, då Carlsson halt med polisen att göra). Hvad kläderna betwäffade, sa sade sig C. skola ga till sin far på baracken med dem, ty tadren brukade aldrig inrättningens kläder, utan alltid sina egna. Stöflorna sade hun tillhöra en timmerman. Dessa svar ansåg Sandbolm fullt tillfredsställande och lät honom, som nämndt är, gå. Stöflorna ha blifvit ullrättakomna, men för öfrigt ingenting af de stulna sakerua. Carlsson medgaf, act han haft dessa uppgister för Sandholm. De voro oriktiga, sade han, ty han var drucken vid tillsället och tänkte ej så noga på hvad han sade. Det var också orsaken hvarföre han tagit omvägen genom Vallgatan från Domkyrkan för att gå till Stampen. Johansson, som han bar kläderna åt, hade begifvit sig dit direkte, och sålunda kunde det förklaras, att Sanuholm och Eriksson mött honom ensam bärande kläderna. För vidare upplysningars inhemtande fick målet anstå till Tisdagen d. 30 d:s. Bade Carlsson och Körner införpassades till cellfängelset, den senare såsom misstänkt för delaktighet i stölden. Natten mellan d. 20 och 21 d:s hade nykterhetsvärdshusidkaren Claes Carlsson, boende i huset N:o 26 vid Norra Hamngatan, illlatut att kortspel i värdshuslokalen derstädes utölvades, hvarjemte han utskänkt maltdrycker till de spelande. Carlsson deltog sjelf i spelet. Härom holle igår polistörhör, hvartill voro uppkallade såväl Carlsson som en hel mängd andra personer, till större delen månadskarlar, hvilka deltagit i spelet. C. Carisson erkände riktigheten af angifvelsen. De ofriga i spelet deltagande erkände äfven, men med tillägg at av de ej sutit 1 sjelfva värdshuslokalen, utan i köket, hvarjemte måuadskarlen S. Nordlund förklarade att hvad honom beträffade, så hade han vid spelew början velat afsäga sig nöjet af det talande skälet att han ej hade pengar att satsa med, men att Carlson då förklarat att det ej beböfdes och inbjudit honom att äfven deltuga. För öfrigt förklarade de tilltalade att det öl som förtärdes inskränkte sig till ett par buteljer. I ett visst sammanhang med detta mål stå 2:ne andra, hvari månadskarlarne J. W. Andersson hos grossh. O. P. Andersson och G. Audersson hos grosshLarsson Obersg i går stodo som ovarando parter emot manadskarlarne C. W. Jakobsson och 5. F. Larsson. C. W. Jakobsson hade neml. låtit uppstämma J. W. Andersson för att denue öfversallit och slagit honom inne på Carlssons värdshus. Jakobsson berättade härom att orsaken hvarlöre Anderssou slagit honom varit den att J. ej ville vara med och spela på Anderssons klocka. Denna Jakobssons tillbakadragenhet härledde sig åter derifran att ban tyckte det de spelande började bli för grålaktiga. De hade spelat pa flera klockor förut och spelet var kille. Rörande sjelfva förloppet med öfvervaldet, berättade J. att Andersson först tagit honom om strupen och derefter gifvit honom eti slag i ansigtet så att han raulat omkull och fått blått öga. Svaranden förnekade aw saken förhölle sig som J. uppgisvit. Svaranden fick först ett slag af Jakobsson, så att blodvite uppstod, och skuffade honom då hältigt ifrån sig. Or-aken till slagsmalet var ej heller den som J. uppgifvit, påstod Andersson, utan Jakobsson hade kommit in och velat ha bränvin af A., hvilket denne ej ville ge honom. Jakobsson hade då slagit till. Rörande uppträdet mellan G. Andersson och Lasson, skulle detsamma, enligt Larssons uppgifter, inskränkt sig till att A. sönderrifvit hans rock, hvilken skada han värderade till 15 rdr. Andersson hade länge varit ond på Larsson, berättade denne, och då L. gått ifrån spelnastet hos Carlsson följde A. efter till Torggatan, der han anföll honom. Andersson påstod deremot att det varit L. som ryckt tax i honom. Alla tre dessa mål uppsköts till Fredagen den 2 November, Det stod för några dagar sedan omnämndt i denna tidning huruledes en person lyckats på bedrägligt sätt tillnarra sig större partier smör från atskilliga handlande härstädes, på reqvisitioner sum han undertecknat dels Mathilda Setterborg, dels A. J. Setterborg. Denne person, hvars namn är A. F. Andersson och som är straffad lör första resan stöld, blef d. 13 d:s inmanad i polisvakten och unlergick i går förhör inför poliskammaren. Han är en helt ung karl, att döma efter utseendet endast några och tjugo år. Den omständigheten, att han för två år sedan var i hr Setterborgs tjenst som dräng, lörklarar hvarföre han just valt hans namn för sina falska reqvisitioner. Under det han tjenade hos hr S. begick han inbrottsstöld. De handlande af hvilka han tillnarrat sig smör voro hr Axel Törnsten, d. 13 Aug., hr A. Svensson, d. 4 Sept., hr E. A. Törnsten, d. 16 Sept. och hr A. T. Ahrenberg; sammanlagda värdet af det smör han tillnarrat sig uppgår till öfver 200 rdr. Det från hr Ahrenberg stulna smöret återficks al egaren, sedan Andersson försålt detsamma till handelsbetjenten S. Olsson vid Fisktorget för 45 rdr 10 öre. Andersson gick vid sina bedrägerier till väga på det sätt, att han först gick och begärde prof på smör för hr Setterborgs rökning samt derefter återkom med den skriftliga reqvisitionen. Formen för uppsättandet deraf var ungefär densamma på alla reqvisitionerna och lydde sålunda: HT A. T. var god lemna budet för räkning A. J. Setterborg 1 sjerding smör. Göteborg d. 13 Aug. 1866. Matillda Setterborg?Hr Axel Törnsten ansäg att hr Setterborg borde lätit genom tidningarne varna allmänheten för den person han haft i sin tjenst och att förhallandet borde ha anmälts genast då vid räknings inlemnande af hr T. hr Setterborg funnit att någon sådan reqvisition ej blifvit gjord. De bestulna pästodo sig ej ha haft något skäl misstro reqvisitionerna, af hvilka tre buro underskritten Mathilda Setterborg, enär de funno det ganska antagligt, att fru S. reqvirerat å sin mans vägnar och att sådant händt förut. De yrkade att!