Du kunde gå genom Porto-Vecchios gator så stursk som en päfagel, och när folk frågade dig: huru mycket är klockan, kunde du bara svara: se på mitt ur. — När jag blir stor skall min onkel korporalen gifva mig ett ur. — Ja, men din onkels son har redan ett ... visserligen ej så vackert som detta . .. men hau är också mindre än du. Fortunato suckade. — Nå vill du ha uret? Fortunato hoppade fram till det, liksom. en katt som man håller en kyckling framför. Den känner att man endast gör narr uf honom, derför törs han ej gripa till, och då och då vänder han ögonen bort för att ej duka under för frestelsen; men han slickar sig hvart ögonblick om munnen och ser på en, som om han ville säga: hvad ditt skämt dock är grymt! Emellertid låtsade Gamba erbjuda honom uret på allvar. Fortunato sträckte ej fram sin, hand utan sade med ett bittert småleende: — Hvarför gör ni narr af mig? — För tusan, jag gör ej narr af dig. Säg mig blott hvar Gianetto är och uret) är ditt. Fortunato smålog misstroget. Han fästade sina svarta ögon på Gambas och ansträngde sig