alldeles samma innehåll och utfärdad för samma porson, drängen Anders Nilsson, som den, hvilken sodermera anträffades hos soldaten Skog. Orlofssedeln behölls i polisen, ehuru innehafvaren deraf släpptes lös. De båda orlofssedlarne uppvisades vid polisforhöret i forgar och voro påtagligt skrifna al samma hand. Skog förnekade ej att ha innehaft den ena och att han på den erhållit 5 rdr i städja af skeppar ren Eriksson; den andra orlolssedeln sade han sig deremot ej ba sett. Han påstod sig ha fått den han innehaft af brodern, hvilken hette Andreas, ett namn som Skog tyckte var precist detsamma som hans eget förnamn Anders, likasom han ansåg att namnen Nilsson och Niklasson kunde också komma på alldeles ett ut. Han trodde sig derföre ledigt kunna använda brodrens betyg. . Åklagaren anmärkte, att 5. förut sagt, att han fått betyget af en bonde. Skopparen Eriksson lät genom ombud förklara, att han ej framstallde annat ansvarspåstående, än att han ville ha de penningar, han lemnat S. i städja, tilloaka. Skog, som vid ett jöregående tillsalle stått vid härvaranue poliskammare will svars för det han eu annan gång på något mindre lofligt sätt sökt uppbjelpa sin garderob och som då tatt uppgifva sina föregående lesnadsomstänuigueter, hade dervid uppgifter om sina föregående förhållanden, som varo fullkomligt stridande mot dem han uu hade. Han erkände nu, att han var soldat vid Bohusläns regemente och att han rymt srån detsamma. Att vara soldat tycktes han anse som den uslaste low en menniska kunde ernå, och da polismästaren yurade, att han nu nog spelat ut sin roll som sådan, svarade han mycket belåten: godt! tjena vill jag inte. — Nej, du vill väl hellre stjäla, inföll polismästaren. — Nej, men bara jag blir qvitt regementet, skall jag nog skaffa mig annan sysselsättning, svarade S. Målet remitterades till vederbörlig domstul och Skog införpassades till cellsängelset. D. 12:to d:s förekom i poliskammaren ett mål, hvari en sjöman vid namn Isidor Larsson stod pa svarandesidan, anklagad för att d. 2 Okt. kl. 11 pa aftonen ha med knif sårat smeden O. Bengtssou och cigarrarbetaren G. Boman. Detta mål, uppskjutet för flera vittneus hörande, lörevar ater 1 gar vid poliskammaren. Larsson blef emellert ad redan efter törsta polisförhöret skyldig att träda i häkte. Af de ull i gar inkallade vittnena rörande denna sak berättade kakelugnsmakaregesällen Eriksson, att han jemte en kakelugnsmakarelärling träffat pa Isidor Larsson och en annan vid namn Ossian Larsson i allen, dervid den sistnämnde sökt börja gräl med dem, men att de båda fortsatt sin väg. Efter en stund hade de dock på Erikssons uppmaning vändt om, emedan han trodde att de båda andra skulle ställa till något ytterligare spektakel. Eriksson blef också ganska riktigt vietne till ett sådant, som lätt kunnat bli tragiskt nog. Ossian Larsson började neml. nu gräl med smeden Bengtsson, men emellan dem båda passerade inga vidare siendtligheter än att L. ruskade Bengtsson en stund i rocken, dervid den senare yttrade: lat bli mig annars vankar det danska, samt, då detta mystiska uttryck ej hade någon verkan, kastade af sg rocken och frågade om de verkligen ville slåss. Isidor Larsson kom da fram, yttrande: i qväll blir det ingen danska af; vittnet, som märkte att den senare hade en knif i handen, bad Bengtsson akta sig för honom. När Isidor L. kom Bengtsson in på lifvet, skuffade denne till honom för att värja sig, bvarvid L. föll omkull, men reste sig åter och rusade på B. Denne knuffade ännu en gång till honom, och sedan L. derefter rest sig högg han B. med knifven, då Beugtsson föll omkull, dragande med sig L. i fallet. Bengtsson hade vid tillfället fått ett knifhugg i ofverläppen och ett i hufvudet. Ett vittne, jernvägsarbetaren Fritz Lutter, berättade att han på aftonen varit i sällskap med Ossian Larsson och en målarelärling vid namn Lund, att de träffat Isidor L. på Kungsgatan och efter det vittnet bjudit honom på en sup följt honom upp till artillerikasernen, der Isidor skulle helsa på en bror som var trumpetare. Då han derefter kom tillbaka ner igen, sade han att han. blifvit sparkad af någon i trapporna och rusade åter upp. Han hotades då med av polis skulle efterskickas och utkördes. De gingo derefter vidare öfver bron och mötte cigarrarbetaren Boman. Isidor frågade hvem det var och sade att han trodde sig känna honom. Straxt deretter hade han sprungit efter Boman och om en stund kommit tillbaka samt yttrat till vittnet: nu knäppte der--. Vittnet frågade hvad han menade med det, utan att dock Larsson lemnade vidare förklaring. Vittnet fråguode honom då om han hade någon knif på sig samt bad hunom lemna ifrån sig den, på det han ej skulle göra sig olycklig. Skildes derefter ifrån honom. Boman berättade att L. vid ifrågavarande tillfälle tillfogat honom ett sär i ryggen. Den vidare ransakningen i målet öfverlemnades till radhusrätten, och kommer i afbidan derpa Isidor Larsson att förvaras i cellfängelset. — Tisdagon d. 16 d:s hölls polisundersökning rörande den eldsvåda, som d. 7 Okt. kl. 1 3 f. m. utbrutit i bagaremästaren C. G. Larssons tomt N:o 58 vid Husargatan i Ostra Haga. Elden hade uppkommit i en till nämnde tomt hörande vedbod, hvilken uppbrann. Hela egendomen var försäkrad i Städernas allm. brandstodsbolag för 13,000 rdr. Af hyresgästerna i huset hade kaptenskan Arvidsson brandförs. för 1,000 rdr, skräddaren H. J. Olsson för 800 rdr och bagaren J. Andersson för 1,000 rdr. Åtskilligateffekter, som Andersson haft förvarade i vedboden, brände upp jemte denna. Ingen af öfriga på stället boende personer hade sin egendom brundförsäkrad. Vardshusidkaren J. H. Martinsson var den förste som upptäckte elden och gjorde alla: m. Han tillerkändes härför en belöning af 10 rdr. Ingen af de inkallade personerna kunde lemna någon upplysning om huru elden uppkommit, hvadan poliskammaren förklarade att målet finge bero på framtida upplysning. Från Hufvudstaden, De offentliga föreläsningarne i stora börs.. 5 UAALAAA O