dern. Hvarje vän af Amerikas lugn och dess på detta hvilande styrka måste naturligen med glädje se, om någon sådan kompromiss kunde åstadkommas. Men hvad beslut kongressen än må fatta, hoppas vi uppriktigt, att ingen värre förveckling, än i ord och omröstning, skall följa i Washington. Det finnes personer som tro, att presidenten och kongressen stå nära att komma i öppet krig. Presidenten vill utmana kongressen och kongressen anklaga presidenten. Mr Johnson skall, menar man, förklara, att kongressen, sådan den pu existerar, s. n. icke är någon kongress alls, att den blott är en rumpkongress, eftersom den endast representerar 26 stater och förhindrar en del af sina egna medlemmar från att taga säte i sina resp. kamrar. Han skall derför anse den högsta makten inom Unionen tillkomma sig och antingen förskingra den motspänstiga lagstiftande församlingen samt handhatva statsangelägenheterna den förutan, eller med våld införa Sydstatsmedlemmarne till deras säten inom kongressen. Å andra sidan skall kongressen anklaga prosidenten, taga den verkställande makten i sina händer och så snart som möjligt välja nya öfverhetspersoner. Att dessa saker icke väntas skola kunna försiggå utan en vädjan till annat än moralisk styrka, är synbart af tunderingarne öfver den regelbundna armåens och de frivilligas ömsesidiga sinnelag. Med sådana spekulationer sysselsätta sig nu konjektupolitikens anhängare. Men vi äro numera ej hugade tro, att det skall komma att gå så långt. Amerikas politici äro skarpsynta, och de veta, huru de skola bära ett nederlag, såväl som huru de skola begagna sig af ett nederlag. Vanan att böja sig för majoritetens vilja, då den en gång bestämt sig, är så ingrodd i deras karakter, att de troligen ej skola inlåta sig i kamp för en sak, endast för att visa sig sjelfva fasta. Det är ej otroligt, att den närvarande stormen skall fort och fullständigt blåsa öfver, liksom många andra, hvilka hotat Unionens fred. Förenta Staternas regering har upphäft processen mot feniernas hötding Roberts, hvilket förfarande i Kanada väckt ondt blod. Följande skrifvelse från Ottava visar bäst, hvilken stämning som råder inom Nordamerikas britiska provinser mot den granne, som gifver skydd åt deras fiende: Kanadaboarnes tålamod med Feniernas Umtriebe i Förenta Staterna nalkas sitt. slut; den vänliga hålluing, som massan at amerikanska folket så olta visat detta brödraskap af röfvare och mördare, är enl. Kanadapressens åsigt en ständig hotelse och oupphörlig orsak till kostnader för de britiska provinserna i Amerika. Huru länge skall det tortgå på detta sätt? ir nu en stående fråga; troligen skall snart härifrån afgå till britiska regeringen en allvarlig uppmaning om, att hos unionsregerinsen vidtaga mått och steg, för att af densamma begära en bestämd garanti för att ett slut göres på amerikanska krigares stämplinsar mot britiska provinser. Annorlunda heter det i de britiska provinsernas vester, som ir temligen trygg för de feniska angreppen, på grund at sitt afstånd. Bevis derför är ett uttalande inför en församling i Victoria på Vancouver-Island: Det är kolonialförvaltninsens assigt, att föreslå en resolution, som skall ippmana engelska regeringen att tillsätta en insvarig regering för Vancouver-ön och åter ringa till stånd ett ömsesidighetsfördrag med Förenta Staterna; lyckas ej detta, skall man 108 drottningen framställa, att man sätter verket koloniens anslutning till Förenta Staerna. Franske ambassadören i Kom, grefve le Sartiges, lemnade d. 13 d:s sin post, för ut på permission begifva sig till Paris. Man a i OO — 92D 1 11 0 — a —