som medlemmarne af mera barbariska samslund underkasta sig. Hvar och en vet, att ingen lefver i sorglösare dufvenhet än vilden, som också ibland kallar den rike europgen för arbetsträl. Den nya italienska statens fria borgare måste helt säkert betala större skatter och således arbeta mera, än Neapolitanaren i munköfvertrons och konunga-despotismens dagar. För den, som anser trihet vara detsamma som maklighet, skall alltså framtiden visa sig som en tung förändring. Men den, som har en sådan smak, bör först och främst betänka, att det nu hos oss rådande samfundstillståndet redan är himmelsvidt olikt det lycksalighetens ideal af sorglöshet och lättja, som den forne neapolitanaren betecknade med sitt dolce far niente och tur ken prisar under namnet kef. Dernäst skall ölvergangen till en ännu högre potens at civilisation med dess omsorger och högre menskliga njutningar icke bero af frågan om staternas inrättning. Denna förändring i menniskornas förhållanden beror neml. at en högre nödvändighet, än inländska lagar eiler tillochmed konstitutioner. Den civiliserade menskligheten utgör redan så till vida ett enda samfund, att det ena solket måste hålla jemna steg med det andra, om det icke vill nedtrampas af den våidigt framskridande skaran, eller uppslukas af tidsandens ohejdliga ström. Dessa betraktelser äro endast till sin form kosmopolitiska. I verkligheten äro de afgörande för Skandinaviens framtid. De bevisa, att äfven våra stammars sammanslutning till ett tidsenligt helt är en nödvändighet eller den enda framtida räddningen.