dighet intill d. 1 Okt., hafva nu åter inträdt i tjenstgöring, hvarjemte balettpersonalen blifvit förstärkt: med en tysk premierdansös, m:ll Eckardt, och den i vid Selinderska truppen förut anställde dansören Rob. Sjöblom. Man lärer f. n. vara sysselsatt med repetitionerna till en ny balett, i hvilken will Eckardt och hr Sjöblom skola debutera. — Nordiska Nationalföreningens första ord. höstsammankomst skulle ega rum å Börsen i sår kl. 7 e. m., då bland andra ärenden skulle örekomma val af styrelse, årsberättelse om föreningens verksamhet m. m, — I Aftonbladet läses följande bevis på tacksamhet: För omkring tio år sedan blef en ung man anställd vid härvarande engelska beskickniug som attache6. Han hyrde rum på Malmskilnadsgatan al ett uldro fruntimmer, som var kunnig i engelska spräket. Elter någon tid insjuknade den unge diplomaten och doktor Minton tillkallades. Kan frun åtaga sig att sköta honom med en moders omtanka och tålamod-, frågade han i sitt vanliga kärfva språk. Jag skall försöka, svarade hon. -Ratt svarådt. Men pojken får troligen hjerninflummation, blir besvärlig att sköta, och kommer troligen att länge ligga till sängs. Jag vill ej veta af om sjuksköterska som bara sosver fur betaluingen-. Doktor M. var outtröttlig i sina besök bos den sjuke. Han kom ofta sent på aftuarne. eFrun är en god meoniska, sade doktorn osta och nickado på sitt egendomliga sätt. Audtligen vlef engelsmannen så frisk, att han på doktorns tillstyrkan kunde resa till Nizza. Vid afresan gaf han sin värdarinna ett vackert guldur. Sedermera erhöll samma sru gonom doktor Mintons rekommendation ofta andra utlandningar till hyresgäster. För ett par år sedan drabbades samma fru af den olyckan att förlora hela sitt under flera års strängt arbete sumlade kapital, några tusen riksdaler, gom hon insatt hos en al Stockholms största affärsmän. En dag fick hon besök af doktor Minton. Na, är det sannt att Irun förlorat sina penningar hos — —2 sragade han kärft. Ja, det är tyvärr sannt!? Men hvarföre icke i tid taga mig till råds? Hon svarade, att alla som hon i den eaken rådfört sig med hade just tillrådt henne den atgard som hon vidtagit. Na ja — då är srun utan förebråelse. Men huru skall frun nu reda sig? Iukomsterna astaga väl med arbetsförmågan, kan jag sorstå? Hon svarade, att ingen annan utväg sauns än att säga upp våningen och sälja möblerna. Tag inga förhastade beslur, sade M. Jag skall återkomma om ett par dagar? Han gjorde så och yttrade på sitt vanliga tvära sätt: Frun har flere vänner än bon tror. En sådan låter nu tillställa henno 500 rdr. Men använd dem klokt. Hyresgäster skall jag skulfa henne. Innan frun hann att tacka var doktor M. borta. Några dagar derefter kom han upp meu en engelsk familj, som hyrde hennes rum. Hon isragasatte då att med den blifvande inkomston åtminstone göra afbetalning på sin skuld till den okände välgöraren. Hvad förs agl! inföll M. barskt, det var icke lån, det var ju en gåfvat. — I förl. Augusti månad ankom den ofvannämnde engelsmannen till Stockholm. Han besökte sin förra vårda: inna oeh presenterade för henne sin unga fru. Han berättade, att doktor Minton tidigt i våras tillskrifvit honom ett bref och deri yttrat: Er vårdarinna här, som skötte er med så myc ken omsorg, har förlorat sin lilla förmögenhet, ni ä nu genom arf en rik man, och det är er pligt att lindra hennes bekymmer. Engelsmannen fullgjorde nu denna pligt och lemnade ett belopp som fu:lt motsvarade den förlust som frun lidit. Det befanns att den okände valgoraren som gifvit henne de 500 rdraa sannolikt var doktor Minton sjelf.