marken. — I Westergötland torde dödskallefjäriln icke blifvit fångad sedan för 25—30 år sedan, da komm.rådet Schonherr på Sparrsäter af en bonde erhöll ett ex. taget der i trakten på potatisstjelk. — Insekten är en blaud de största af de s. k. nattfjärilarne; bredden mellan vingspetsarne uppgär till 4—5 tum; färgen är spräcklig, brun, svart, gul och blå; på ryggen, framom vingarne, finnes teckningen af en dödskalle, med anledning hvaraf insekten erhå lit sitt namn och af vidskepligt folk ansetts såsom ett elakt förebud. Då sjäriln är 1733 i Frankrike visade sig i stor mängd och en dödande farsot samtidigt härjade i landet, betraktades dödskallefjäriln såsom en säker dödsPost af alla som sågo honom, ehuru sjäriln och sarsoten naturligtvis icke med hvarandra hade ringaste sammanhang. — Fjäriln afger stundom ett starkt, pipande läte, olikt alla andra insekters. Isall detta ijud åstadkommes med munnen — hvilket synes vara de naturkunniges ässgt — så torde dödskaileljäriln vara den ende hittills kända insekt, som eger denna sörmåga (en art röst), ty ljudet hos andra insekter åstudkommes med vingarne och andra kroppsuelar, icke med munnen.