DULULILimm: CcCc — gan den, om Preussens nuvarande politiska ledare, grefve Bismarck, vill fortsätta den traditionella preussiska eröfringspolitiken, hvars värsta representant är Fredrik II, den verklige upphofsmannen till Polens delning, hvarigenom han äfven drages till Ryssland, eller om han är en stor och verkligt tysk statsman. Om så är, måste han helt säkert inse, att det aldrig båtat Tyskland, att hafva Ryssland till omedelbar granne, att Tysklands nationala pånyttfödelse icke kan tänkas utan genom samtidig rättvisa mot dess grannari norr och öster, och att Tysklands andliga utveckling måste ställa det på Frankrikes sida, då valet blir mellan öster och vester. Men då skall det äfven mycket snart bli användning för den franska hären . . . i Polen. Tyvärr, har man at Bismarcks föregåenden ingen rät att sluta till sympatier för hvarken vestern eller Polen —och skulle Bismarck ställa sig på Rysslands sida i Orienten, då vore utgången af denna frågas lösning algjord. Hvad angår Amerika, torde i afseende på dess ingripande i de europeiska händelserna mycket komma att bero af den inre tvistens lösning derstädes. Partistriden i Förenta Staterna antager en mer och mer våldsam karakter, och de olika partiledarnes invektiver emot hvarandra äro af den otörsonligaste art. Så skrifves från Newyork d. 11 d:s, att presidenten under återresan till Washington i St. Louis hällit ett längt tal, hvari han förklarade, att de blodiga tilldragelserna i Neworleans voro följderna af en plan, uppgord af de radikala republikanerna inom kongressen. I Indianopolis hindrades presidenten från att tala genom hyssjningar och hvisslingar från folket. Flera pistolskott tillochmed lossades mellan antagonisterna i hopen. Myndigheterna i Cincinnati vägrade att emottaga presidenten. I New-Jerseyes lagstiftande församling har förslag väckts om, att församlingen skall förklara presidentens tal till komitöon för det demokratiska konventet i Filadelfia vara beräknadt att uppegga till förnyandet af upproret mot regeringens konstitutionela myndigheter och angifva en revolutionär plan å den verkställande maktens sida. At allt detta, i förening med utgången at valen i staten Maine, hvilka visa att presidentens motståndare vinna ökad utbredning, framgår, att republikanerna och de radikala möjligen skola få öfvertaget. Hvad häraf skall följa för den europeiska maktställningen är ännu ej att beräkna, men vi känna, att de radikala såväl gynna feniernas uppträdande mot England som de republikanska mexicanarnes mot fransmännen. Regeringen har hållit tillbaka isynnerhet i afseende på Mexico, men kan efter ett nederlag i valen svårligen göra det mera. Om derför franska trupperna icke mycket snart draga tillbaka från Mexico, kan Napoleon lätt bli invecklad i ett fientligt förhållande till Amerika, hvarigenom hans inflytande och uppträdande i Europa till förmån för de svagare och undertryckta nationaliteterna blir förlamadt. Men nu blir frågan den, om fransmännen skola kunna draga sig tillbaka ur Mexico. De måste göra det med militärisk ära. Bli de med våld körda ut, skall franska folket känna detta som en skymf, hvilken kan bli af oberäkneliga följder för Napoleon III och hans dynasti. I detta afseende dystra, ja, nedslående underrättelser nå oss från Mexico, der ställningen nu lärer bragts till den spets, att, enl. uppgift från Vera Cruz af d. 25 Aug., ett slag väntades skola komma att ega rum mel lan franska trupperna under marskalk Bazaine och de mexicanska till en styrka af 30,000 man under general Garcia. Striden förmodades komma att stå mellan Louis de Potosi och hufvudstaden Mexice. Närmsta följden af ett nederlag för de till antalet underlägsna sransmännen måste bli hufvudstadens uppgilvande och snabb reträtt mot Vera Cruz, hvarmed äfven mexicanska kejsardömets fall vore zjordt. Andra uppgifter förmäla dessutom, att juaristerna nära Tuxpan tillsångatagit 200 man franska trupper och att den franska kanonbå ten fördrifvits från Tuxpan Bay. För att sammanfatta oss, den politiska ställningen ser bekymmersam ut, och är det . medvetenhet häraf som preussiska kammaen bifallit regeringens begäran om ett lån å 60 mill. thaler, sedan ministrarne framhållit Preussens ännu osäkra ställning. Det vill lock synas som att kammaren bort betinga sig något slags moralisk garanti för att penningarne ej komma att begagnas till ändamål, som strida emot folkens rätt och sjelfbestämling. De preussiska tidningarne, som förut ställt ina meddelanden från Wien under den genensamma rubriken Tyskland?, ha nu utrangerat desamma och gifvit dem till rubrik Österrike, som således af dem ej längre nses tillhöra Tyskland. Upproret på Sicilien visar sig nu betämdt hafva anstiftats af reaktionärer och derikala i förening. Bland de diplomater, som vistas vid Biar— — 2 — — 2