dekret, genom hvilket hufvndstaden flyttades från Turin till Florens. Åt Rom hade dess patriotism gerna bragt detta offer, men åt Florens föreföll uppollringen möjlig. Dess hufvudman och bekante )k San i senaten är den bekante Ponza di San Martino samt de deputerade och t. d. ministrarne Sella och Ferraris. Äfven den för tidigt bortgångne Boggio hörde till dess leder. Närmast dessa piemontesiska patrioter står den fraktion som kallas consorteria. Denna har omfattat den f. d. Cavourska parlamentsmajoriteten, och en ur dess midt bildad ministör befanns beredd till afslutande af den mycket berömda och mycket tadlade Septemberkonventionen, om hvilken, detta säges i förbigående, M. Malaret, fransysk gesandt vid hotvet i Turin, först aftonen före undertecknandet genom en särskildt artighet af den italienska ministeren erhöll kännedom. De med detta verk förbundna namnen Minghetti och Peruzzi anses tillika som ledare för partiet, till hvilket dock ätven män sådana som Buoncompagni och Finzi anslutit sig. Deras kanhända väl mycket för det bestående böjda åsigter (ordet konservativ användes här för att förekomma missförstånd icke) och den ringa popularitet de i det stora hela åtnjuta för merabemälda konventions skull gör det föga troligt att dessa män så snart skola komma till statsrodret. Deras parti lider dock i det stora hela derigenom ingen förlust, enär det för den närmaste framtiden såväl som för närvarande är den tredje gruppen af det moderata partiet som leder landets öden. Detsamma, mest bestående at toscanare, är öfverallt det stora partiprogrammets grunddrag troget och förlänar det blott en viss egendomlighet genom ett prononceradt framhållande af den nationala oafhängigheten i hvarje riktning, ett förhållande som hos italienarnes känsliga nationalstolthet är mer än allt annat egnadt att åt partiet vinna understöd inom folket och pressen. Baron Ricasoli gäller, som bekant, för dessa toscanares ledare. Vid hans sida står den nuvarande generalsekreteraren i ministerium för det inre, Bianchi, äfvensom den bekante florentinerjuristen Panattoni. Medan vid alla dessa partimodifikationer frågan om personerna träder nästan helt och hållet i bakgrunden för programmet, är det personliga intresset vid den andra större parigruppen i parlamentet, Terzo partito, nästan enda skälet för dess tillvaro. De personer som tillhöra denna förening äro mycket sysselsatta med det ädla och gentila nöjet att jaga efter ministerporttöljer utan att det dervid är så noga med politiska grundsatser till höger eller venster. I denna chasse aux portefeuilles är Terzo partito, ofta äfven kaladt Partito Ratazviano, en köttslig broder ill Tierspartiet i Ludvig Philips deputeradekammare. Men det gamla Tierspartiet hade dock åtskilliga anhängare bland folket bakom sig, medan det här är en offentlig hemlighet, att det italienska folket saknar allt intresse tör det politiska svänggungsystemet, användt af personer, hvilka, för att i något skilja sig från andra, äro lika skickliga som outtröttliga i att uppfinna liliputianska meningsdifferenser och minutiösa partiskiftningar. Till detta parti har naturligtvis anslutit sig en mängd talanger, som för sina personliga äregiriga stråfvanden icke törmätt annorstädes sinna någon gynnsam jordmån. Till dem höra de nuvarande ministrarne Depretis och Cordova, al hvilka i synnerhet den sistnämnde, trots den rättvisa man gör hans stora naturgåfvor, dock ingalunda åmjuter ett afundsvärdt rykte. Säsom egentlige ledare måste emellertid Ratazzi och markis Pepoli betraktas, hvilkas ställning,