Raoul allaredan lenmat salen med Gabrielle, och med den måhända för första gången i hennes äfventyrliga lif något förbluffade kurtisanen vid handen närmade jag mig Gustave med mycken artighet och sade leende att jag bringade honom hans skatt tillbaka. Följande korta samtal i dämpad ton egde derefter rum emellan oss: — IIvem är ni, min herre? — Ingen feg usling, svarade jag i detjag lyfte masken. — Nu, är det så; här är mitt kort. Hvilket är ert vapen, min herre? — Virjan. När och hvar, min herre? — Klockan sju i morgon bittida vid kaskaden. — Det är bra, min herre. Det föll mig något in och jag tillade: — Tiden passar mig ej; men klockan tio är jag till er tjenst. — Må göra. Vi helsade hvarandra och skiljdes åt. Räkningen är uppgjord. I dag på morgonen klockan nio körde jag till rue Anjou och skyndade upp till en bankir, på hvilken jag har anvisning, samt lyftade tusen francs i guld. Derifrån gick det i skarpt traf