I Tyskland förqväfves man af idel programmer, federalistiska, centralistiska, partikularistiska fraser och slagord, med deras oändliga afarter, af hvilka man för billigt pris på hvarje bierkneipe kan få mer än man behöfver, och medan tyskarne i ödmjukhet böja sig för den sanningen, att många vägar bära till Rom, ser man hela nationen på en mängd sidovägar, ofta de aflägsnaste, söka en räddning, hvilken ingen tror kunna vinnas på ett sätt som någon annan föreslagit. Italienaren deremot känner blott ett mål: det gemensamma fäderneslandets enhet, och det är ensamt Mazuinis förtjenst, att redan för 30 år sedan ha biträdt detta program och genom outtröttliga bemödanden ha gjort det till hela nationens egendom. Med dessa sträfvanden efter faderneslandets enbet gingo hand i hand önskningarne om det politiska lifvets utveckling till trihet inom ett i dittills oerhörd träldom hållet folk. ÄÅfven derutinnan öfveronsstämma alla moeningar, och den enda skilnad i åsigter, hvilken lemnade landet ett berättigande till :ildande at partier, låg och ligger ännu uteslutande i den större eller mindre grad af skyndsanmhet, som man å ena eller andra sidan tror böra användas för dessa nationela tramsteg. Efter uppställningen af denna grundåskådning skall det följande kunna betraktas som en naturlig utveckling at en nations lit, hvilken med ringa och föga på djupet gående bildning hos massorna besitter en politisk takt, avilken ofta saknas hos folk, som i intellektuel uppfostran äro italienarne vida öfverlägsna. Sålunda är det italienska folket blott deladt i tvenne stora fraktioner med deras underafdelningar, hvilka fraktioner dock märkvärdigt nog i parlamentet (märk val icke inom folket) uppenbarat sig på trefaldigt sätt. Dessa partier äro det modererade partiet och det stora demokratiska partiet, till hvilka i parlamentet Terzo partitor ytterligare sluter dig såsom en mellanlänk mellan båda. Det stora modererade partiet har, såsom sagdt, fullkomligt införlifvat sig med de nationala sordringarne. Det är äfvenledes naturligtvis böjdt för Venetiens anslutande; men då det framför allt erkänner sakernas nuvarande ställning inom Italien och i bibehållandet af den konstitutionella monarkien ser det enda medlet att befordra och fullkomna hela folkets politiska uppfostran, så aktar det sig väl tör alt på en gäng begära för mycket. Allung med måtta, är dess valspråk, och om det strider för ett långsamt framåtskridande i liberal riktning, så gör det detta icke at reaktionär motvilja mot tidens strömning, utan. genomträngdt af den otvertygelse, att det inre nationala befrielsearbetet mäste ske småninsom och börjas nedifrån, sedan det yttre nadionala befrielseverket blifvit uppitrån börjadt. Detta stora modererade parti sondertaller i tre olika grupper, hvilkas skiftningar, utan djupare inträngande betydelse, till största delen nåste tillskrifvas provisionella egendomligneter. Der har man först det så kallado modeata piemontesiska partiet. Det bör ej förvexlas med det som på senare tid kallades len piemontesiska Kamarillan i konungens omgifning och blef häftigt angripet. Tvärtom :jorde det moderata piemontesiska partiet lika ugjordt front mot systemet Lamarmora, då letta icke syntes förenligt med täderneslanlets intressen, som de ötriga beslägtade trakionerna. Detta parti är egentligen af yngre latum och skilde sig först från det gemenamma partibandet, då för två är sedan en ninister af det moderata partiet utom Sepemberkonventionen äfven undertecknade det kaonl allaredan lemnat salen med Gabrielle, och