skulle tillochmed kunna bli fråga om, att upprepa den i anledning af den slutliga freden mellan Österrike och Preussen, dock utan att på något sätt ifrigt yrka på dem, i det man lät hela det framtida ansvaret för ett alslag falla på berlinerkabinettet. Med andra ord, den politik, som för ögonblicket definitivt segrat i Paris, är icke en uppgifvande, utan en uppskjutande och afvaktande. Dessa reflexioner stödjer bladet på ett meddelande från Paris, hvari det heter: En och annan skulle kunna tro, att Drouyn de Lhuys afgång innehöll ett omslag i politiken; men detta är enl. min åsigt icke sallet. Utrikesministern hade uppträdt i antipreussisk anda; den politik, som segrat, är kanske afvaktande, men den går ingalunda ut på overksamhet och uppgifvande för alltid af handling. Man påstår tillochmed, att i följd deraf, att fredsfördraget mellan Österrike och Preussen undertecknats, frågan om territoriala ersättningar till förmån för Frankrike ånyo skall bringas å bane i Berlin, dock utan att derat på något sätt en casus belli göres. Hela betydelsen skulle vara den, att om grefve Bismarck fortfarande vägrar att hålla den regering skadelös, hvars återhållsamhet från första början gitvit honom fritt spel och hvars bemedling derefter bragt kriget till slut, så gör han det på sin egen risk och sitt eget ansvar för framtiden. Af denna korrespondens och flera liknande uttalanden i tyska tidningar erfar man det Intryck, att den europeiska situationen i allmänhet ej kan kallas lugnande. En stark rörelse råder inom diplomatien, och i de flesta utländska berättelser yttras ett afgjordt misstroende till förhållandenas varaktighet och fredliga utveckling. Det franska ministerskiftet kan, såsom vi förut sagt, upptattas som ett tecken till fred och godt förstånd mellan Frankrike och Preussen, men det kan äfven anses som inledning till allvarliga och afgörande underhandlingar mellan dessa makter. Märkligt nog ingå ätven från Wien och Petersburg meddelanden om möjliga kabinettsförändringar; visserligen finnas dessa antydanden endast i privatkorrespondenser, men de äro i hvarje fall betecknande för situationens oro i allmänhet. Medan den preussiske gesandten i Paris, grefve Goltz, begitvit sig till Berlin, har omvändt den franske gesandten vid preussiska hofvet, Benedetti, kallats till Paris. Från Petersburg har fursten af Leuchtenberg, ryske kejsarens flygeladjutant och hära slägting, anländt till Berlin i en mission, liknande den som tilldelts general Manteuffel vid hofvet i Petersburg. Spörger man om hvad som så örverallt sätter den europeiska diplomatien i rörelse (kanske med undantag af den engelska), så ligger det nära för handen att hänvisa dels till de oafgjorda frågor, som ännu anknyta sig till freden i Prag, dels till den stigande förvirringen i Orienten. Förhandlingarne mellan Frankrike och Preussen ang. en territorial ersättning hafva visserligen för ögonblicket försvunnit från dagordningen, men de kunna åter dyka upp i en annan geStalt. om Preussens förhållande till Sachsen är annu ingenting bestämdt, och grefve Bismarck har ju sjelf i sitt af oss i går meddelade tal konstaterat, att knappast en enda makt i Europa med välvilja befrämjar det nya tyska rikets konsolidering; men att man tvärtom understödjer enskilda nordtyska staters motstånd mot Preussens fordringar. Den preussiske premierministern kallade några nordtyska hofs hållning tillfredsställande, andras motsträtvig; stämningen i Österrike och Sydtyskland karakteriserade han som fientlig. Under dessa förhållanden äro garantierna för den allmänna fredens bevarande icke så fasta, som mången etter krigets slut var hugad att antaga. Man kan åtminstone icke undgå att erfara åtskilliga obehagliga intryck vid åsynen af Preussens och Sachsens ställning till hvarandra, och det är mer än möjligt, att de lifliga diplomatiska förhandlingarne mellan Frankrike och Preussen just angå denna Napoleons skyddsling. En korrespondent till Times från Dresden berättar, huru der ser ut, i dessa ordalag: Då en stark man inträder i ett hus, som icke tillhör honom, är det temligen svårt att få honom ut derifrån utan polisens tillhjelp; och f. n. tyckes Europas offentliga polis sofva eller vara sysselsatt med att kokettera för Jerlin. Om huset är väl törsedt samt köket och källarne goda, är det svårt för den starke, att motstå frestelsen att behandla platsen såsom sin egen, då der ej finnes någon som är tillräckligt stark att köra ut inkräktaren och tillbomma dörren. Nåväl, hvad preussarnes utrymmande af Dresden och Sachsen angår, kan det finnas någon diplomatisk paulo post future, inom hvilken utrymmandet skall ega rum, men militären har ej fattat tanken. Tvärtom, den man, som besitter platsen, uppför fästen, så starka han kan, rundtomkring hela den sachsiska hufvudstaden såsom tillläge till da 4 . 333. hälla hans