Man förlitar sig allmänt på, att Italien och Österrike redan nu träffat öfverenskommelse om freden, fastän fördraget icke ännu ratificerats. Detta sker dock troligen redan i dag eller morgon, emedan vapenstilleståndet ulländagår d. 8 d:s. Italiens underhandlare, general Menabrea, har äfven fått i uppdrag att af wienerhofvet begära den lombardiska jernkronan, som österrikarne borttörde från sanktuariet i Monzas katedral, då de drogo sig tillbaka från Lombardiet efter slaget vid Magenta år 1859. Italienarne hade, som bekant, då de under Carlo Alberti gingo öfver Ticino, eltva år förut, och drefvo Radetzky rån Milano, både Monza och jernkronan i sitt våld; men denna Alboins jernkrona — enligt traditionen en ring smidd af spikarne från Jesu martyrkors och i alla händelser en relik från många århundraden — ett diadem som successive fästats på så många hjeltehufvuden, trån Carl den store till Napoleon I, — betraktades af italienarne såsom någonting för heligt att vidröras at profana händer och lemnades af dem i ro på den plats, der hon först nedlagts för 1,300 är sedan af drottning Theodolinda, för att icke röras från sitt skrin, förrän hon behötdes för kröningen af den man, hvilken han än månde vara, som skulle ha den lyckan att kunna återställa Longobarder nas gamla konungarike. Österrike hyste ej några sådana betänkligheter. Kejsar Frans Josef fortfor efter Villatranca och Zurich att kalla sig konung af Lombardo-Venetien, och Alboins heliga krona bortfördes till Wien med en känsla motsvarande den afrikanska mohrens, som bevarar lik en helig ska:t portnyckeln till det hus, som var för 400 år sedan hans förfäders hus i Granada. Men de hårda pröfningar, Österrike haft att utstå, måste hafva mildrat dess sinne och ingifvit detsamma ädlare känslor. Den krona, som behölls år 1859, då Lombardiet afträddes kanske med en baktanke på dess återeröfring, kan väl nu uppgifvas, då förlusten af hela Italien betraktas som en verklig vinst för dess torne herre. Som blott musei-kuriositet skulle kronan ej vara för Österrike af något stort värde; såsom ett nationalemblem är hon en juvel af största värde för Italien. Hvad vi här sagt om jernkronan, kan äfven tillämpas på de konstoch fornskatter, som Österrike säges hafva tagit från Venedig. De gamla dogernas vapensköldar, ambassadörernas berättelser och andra dokumenter af rent lokal vigt skulle vara ingenting för österrikarne, men skulle lemna Venetien mycket fattigt; ty de kunna ju en dag tjena till att häfda minnet at S:t Marcos republik. Om en uppriktig tred ingås, skall Österrike åter lemna allt detta, och med kännedom om den bättre stämning, som nu inträdt mellan de båda gamla antagonisterna, kan man hoppas detta, om man än ej får alldeles tro det rykte, som vill veta att kronprinsen af Italien skall gifta sig med en österrikisk erkehertiginna och påfven, örsonad, välsigna föreningen. Hvad pätven angår, vill man veta, att van d. 11 Aug. i Vaticanen uppläste för ett litet antal kardinaler en ny encyclica, hvilken skall tillsändas alla biskopar i den katolska kristendomen. Den skildrar romerska stolens vetänkliga ställning och törbereder på nya underhandlingar med Italien, hvilka endast skulle kunna lyckas genom några eftergifter. Milano återsåg inom sina murar efter lera års frånvaro det lombardo-venetianska konungarikets forna regentinna, den nuvarande kejsarinnan Charlotta af Mexico. En korresp. säger: Jag återsåg nu furstinnan för första gången sedan April månad 1864, kort före hennes afresa till Mexico. Hon hade mycket förändrats. Hon hade blifvit magrare i ansigtet, så att dragen trädde skarpare, nästan kantigare fram. Mången sorgens natt måtte ha qvarlemnat sina spår på detta anlete, som likval ännu vittnar om stor energi och viljokratt. Det påstås från Wien, att man ej längre kan tvifla på tillvaron af en i Orienten bildad, hela Balkanhalsön och Egeiska Hafvets öar omfattande komplott till befriande af de kristna betolkningarne i Turkiet från Portens herravälde, med andra ord: till bildande at ett storgrekiskt rike at det europeiska Turkiets spillror. Porten har i sina händer bevis derpå samt känner sammansvärjningens utgreningar och deras hufvudledare, hvilka uppslagit sina bopålar på Rhodos och stå i örbindelse med komiteer, som verka i Athen, Bucharest, Belgrad, ja, i sjelfva Konstantinopel. Från Petersburg skrifves, att den amerikanske statsmannen kapt. Fox under sitt vistande i den ryska hutvudstaden uppsatt grunderna för ett nytt och förtroligare nandelsoch vänskapsförbund mellan Ryssand och Förenta Staterna. I de ryska östersjöprovinserna har nä ringsfriheten införts. Det polska upproret i Siberien tyckes ha baft vida större omfattning, än den officiela — JA — — — D — — — A LV rr FA