Et dystert mord, Vid en smal fjord långt norr upp i Norge bodde hemmansegaren Lars Andreassen i Fosvik. I likhet med hela kustbefolkningen, som hufvudsakligen hemtar sin lifnäring från halvet och från barnsben färdas i öppen båt, var han en kraftig ooh beslutsam man, 15 år gammal, och lefde i ett rätt lyckligt äktenskap med sin 6 år äldre hustru, med hvilken han haft 8 barn. En ung jente kom för några år sedan i huset till dem som tjenstepiga, och för henne fattade mannen en djup lidelse. En vacker vårdag föreslog hustrun, att de skulle fara bort öfver fjorden och besöka hennes broder, till hvilken de skulle föra en kattunge, som han bedt om. Mannen sköt båten ut i vattnet, en lång, smal Nordlandsbåt med hög föroch bakstam, segel tillsattes, men det var stilla lugnt, hvarför mannen och hustrun togo hvar gin åra. Båten sköt snart in under de vilda klipporna, som hänga kala och lodräta ut öfver fjorden till en höjd af 2 å 3,000 fot. Den, som ej sett en at dessa smala norska fjordar, kan svårligen göra sig en föreställning Om någonting så imponerande. Straxt innan båten sköt in under fjellväggen, hörde det äkta paret en jenter från lägre sjellet blåsa i en lur; högfjellet var till den grad ogästvänligt och öde, att annars ingen vågade sig ditupp, men denna dagen var ett undantag, emedan tvenne fruntimmer mödosamt klättrade omkring, för att få rätt på en bortkommen get. Upptagna härmed, hörde dessa plöisligt ifrån sjön starka skri från tvenne personer, en man och en qvinna, hvilka de ej kunde se; qvinnans skri dogo snart bort, men mannens hörde de länge, och då de till slut hunnit tillkalla ett par karlar med en båt, fanns han sittande vät och förkommen på en liten utskjutande tjellspets, under det hans båt låg kantrad och hustrun var försvunnen. Han berättade, att då han med sin hustru rodde in till fjellet, för att dricka ur en bäck, föll plötsligt en sten ned från tjellväggen och krossade sidan af båten, som började sjunka. Alldenstund han ej kunde simma, måste han svänga båten om, för att kunna komma upp på kölen. Hustrun sökte rädda sig på en åra, men gick under höga skri till botten. Han sjelt dret på båten bort till det ställe, der man tanu honom; en kattunge i en påse fanns drunknad, men man har sedan ej kunnat upptäcka något spår af hustrun, fastän myndigheterna låtit anställa sorgsälliga undersökningar. Mannen tycktes vara olycklig öfver hustruns död och slog sig på läseri; men icke desto mindre började det rykte allmänt sprida sig i nejden, att hustrun ej omkommit på det af mannen angilna sätt; hans berättelse om stenen, som fallit ned från klippan, ansågs vara orimlig, en lång fisa tycktes snarare vara utbruten ur bätsidan med en käpp, än utslagen med en sten; slutligen kom i dagen ett bref, hvari han säger, att han hoppades, det Gud snart skulle taga hans gamla och skröpliga hustru, på det han måtte tå gilta sig med den förut omtalta pigan. Rättvisans tjenare kommo i rörelse. Mannen drogs inör rätta, vidblef härdnackadt sin törklaring, men dömdes likväl på framkomna indiier för mord å sin hustru sitt lil förlustig. Slutligen erkände den iilltalaac sitt brott, hvilket utförts på det sätt, att han höll den samla svaga hustrun utantör båten, och efter let han sälunda dränkt henne, invecklade senne i seglet och sänkte henne till botten ned barlaststenen.