HD ) 714114, 1111 191 VM 4k f bort Sachsen, en väntjenst, har bestämdt vägrat öppna fredsunderhandlingar med Sachsen s. n. Fastän Sachsen hade enl. fredspreliminärerna i Nikolsburg lemnats i åtnjutande af en särskild konung och en viss grad af oathängighet, kommer likväl den slutliga lösningen af frågan att bero af det mer eller mindre vänskapliga förhållandet mellan Preussen och Frankrike. Detta är nu i grunden så dåligt som möjligt, också befästas Dresden för proussisk räkning, så att konung Johan, om han än får stanna qvar vid sin konungsliga makt och värdighet, kommer att endast behålla den mattaste skugga häraf, emedan preussisk militär tillochmed skall bestrida vaktgöringen i hans eget slott. Då Dresden nu blir en fästningsstad och således kan ut sätlas för faran af ett fientligt anfall, äro dess stora och dyrbara skatter at målningar och annat ej längre der i säkerhet, hvarför de böra flyttas — och den närmaste vägen blir då till Berlin. Vi skulle vara frestade att hålla hundrade mot ett om, att Europa snart skall så höra omtalas ett dylikt beslut och rofleri å preussisk sida. Preussens ovilja mot Sachsen är för öfrigt ganska tydligt återgitven i följunde märkliga tal, som Bismarck hållit vid ett sammanträde inom deputerade kammarens adressutskott. Alldenstund detsamma innehåller flera särdeles intressanta upplysningar, meddela vi det här: Om det mål, som vi böra eftersträfva i den tyska politiken, råder endast ringa meningsskiljnad mellan dem som ingifvit adressförslagen samt mellan regeringen och representationen. Dot är blott fråga om, på hvilket sätt och genom hvilka medel, man skall ernå detta mål. Regeringen har måst hafva för ögonen, hvar gränsen för det möjliga bör dragas, d. v. s. hvad som kan ernäs utan alltför stora, oproportionerliga upposfringar, och utan att man komprometterar framtiden. Detta skulle likväl skett, om vi gått utöfver den linie, som nu dragits för vår politik. Det löfte, som vi i detta afseende gifvit, måste vi hålla och derigenom framför allt stärka förtroendet till vårt ord. A andra sidan tro vi ej heller, att det skulle gagnat till något, att i detta ögonblick gå längre. Vi ha så mycken äregirighet i den preussiska politiken, att den snarare bör modereras, än sporras. I fredspreliminärerna har ett förbehåll gjorts ang. ordnandet af det nationala förhållandet mellan det sydtyska och nordtyska förbundet. Dot är således ej uteslutet, och det sätt, hvarpå förhållandet blir ordnadt, skall väsentligen komma att bero af, om behofvet deraf skall kännas mera lifligt både hos de sydtyska regeringarne och de sydtyska folken, än fallet är f. n., då preussiska soldater, som komma på andra sidan om demarkationslinion, äro blottställda för utbrott af folkets raseri. Nästa steg, som det åligger oss atttaga, är att skaffa det nya förbundet en fast grundval. Jag tror, att detta skulle bli mindre fast, ju större förbundet blefve; vi skulle ej på något sätt kunna ställa sådana fordringar till en stat som Baiern, som dem vi nu måste ställe till det nordliga Tyskland. Den första af dessa grundvalar sökes nu i ett starkt Preussen, hvilket skall så att säga vara en stark husmakt i den ledande staten och som vi derför betydligt stärkt i afseende på dess direkta besittningar. Det inskränkta förbundsbandet, genom hvilket vi dessutom skola sammanknyta hela Nordtyskland, skall deremot icke bli så fast som inkorporationen. Det fanns blott två eller kanske tre sätt att förebygga ett upprepande af sådana händelser som art vänligt sinnade och beslägtade folkstammar, dertill stvungna af sina regeringar, skulle kunna falla våra armeer i ryggen. Det ena af dessa sätt är just inkorporationen och den fullständiga sammansmältningen med Preussen utan afseende på, om besolkningen och isynnernerhet embetsmännen och officerarne, hvilka anse sig bundna genom sin trohetsed till de förutvarande regeringarne, sätta sig deremot. Regeringon skall öfvervinna de svårigheter, som i detta afvoende resa sig på tyskt sätt genom att skona folkens egendomligheter och efterhand vänja dem vid de förändrade förhållandena. men icke, såsom seder och bruk äro hos de romerska folkslagen, genom ett slag. Det andra sättet är att dela höghetsrätten, så att det på visst sätt fiunes en militärisk och en civil herrskare; detta sätt mäste vi, tvungna af omständigheternas makt, försöka i Sachsen. Jug har förut hyst en liflig förkärlek för detta system; men efter det intryck jag fått vid uppställandet af februarivilkoren i den slesvig-holsteinska frågan, befarar jag, att ett sådant system skall bli en ständig källa till misstämning, en källa som lätt skulle kunna fortfara att rinna en längro tid, än annars misshaget med de nya herrskarne i de länder, som blifvit riktigt annexerado. Vid nämnda tilllälle mötte man mig med den bitande invändningen; Vi vilja icke vara preussare af andra klassen-; men om man alldeles bortser från dylika känslor, har detta system den svaga sidan, att den ene af de båda herrskarne, neml. den främmande militärherrskaren, alltid skall komma med fordringar, medan allt civilstyrelsens goda fortfarande kommer från den gamle landsherrens hand. Jag beklagar, att vi som sagdt skola nödsakas göra detta försök i SachDet tredje och sista sättet skulle vara att sönifva alla de stater, som hittills bestått; men detta: ett mycket förminskadt Hannover, Sachsen, Kurhessen o. s. v., hafva vi försmätt. Hvad detta system angår, hafva vi år 1815 gjort mindre behagliga erfarenhetsrön i Sachsen. Visserligen hafva de landsdelar, som då införlifvades i Preussen, fullständigt sammanvuxit med denna stat, men i de landsdelar, som då fortforo att vara Bjolfständiga, bar en afgjord ovilja mot Preussen bibehållit sig. Derför ha vi denna gång fullständigt öfvergifvit detta systom, som man uppmanat oss följe; vi ha ställt undersäternas intresse öfver dynastiernas. Detta gör kanske — det är sannt -— intrycket af att vara orättvist, men det är ej politikens uppgift att vara Nemesis, hämnden är icko vår; vi skola göra, hvad som är nödvändigt för den preussiska staten, och derför ha vi ej låtit oss ledas af någon dynastisk sympati. Vi hafva också på grund häraf åtrönt erkännande i dessa länder. Personer från Hannover hafva sagt till mig: ÅUpprätthäll vår dynasti, men om detta icke är möjligt, sönderrif icke vårt land, utan tag det helt och häållet. Vi ha endast haft få och svaga förbundsvänner, men ej allenast pligt, utan 1.1. Unat hinder ocg8 att halla vårt Ard I sen — hed — — ——