kenak. — Försök inte att prata dumheter för gammalt folk han, inföll matronan förtörnad, och gick vidare. En herre — vi kunna ju kalla honom X — som mera lyckligt än samvetsgrannt samlat en betydlig förmögenhet, fann lämpligt för några år sedan att med varm hand bortgitva flera tusende riksdaler till välgörande ändamål. Detta omtaltes naturligtvis i tidningarne, hvilket kanske ingick i beräkningen, men hvad han alls icke beräknade var, att han från den tiden öfverhopades med vexlar dragna på hans ädelmodiga hjerta. Hvarje dag fick han besök af eller bref från personer, hvilka i en eller annan form ville göra honom till deras räddare, med löfte om rik vedergällning i en annan verld. Som mannen helst lånar ut pengar på korta papper?, så tyckte han alls icke om de föreslagna affärerna. Men att gifva alla ett bleklagdt nej var också svårt, och kunde, det insåg han tydligt, tillintetgöra den goda opinion, som han så dyrköpt förvärfvat sig. Han fann då på en utväg: han besvarade hvarje framställning genom att aflemna eller afsända ett lörsegladt bref, som naturligtvis mottogs med belåtenhet och som innehöll följande Cirkulär, hvilket en skritkunnig vän uppsatt, och som han låtit trycka: -S. T. Det blifver mig svårt att genomläsa ens en del al den mängd bref jag dagligen erhåller, och att skriftligen besvara hvarje bref skulle helt och hållet upptaga en persons tid. Dem som begära penningar måste jag säga, att ingenting skulle vara mig kärare än att understödja alla nödställda personer, om mina medel tilläte mig det; men då mina tillgångar ej dertill förslä, måste supplikanterna hålla till godo med min goda vilja i stället för handling. — Om jag blott skulle göra en tiondedel af supplikanterna till viljes, så skulle jag sjelf om en månad ingenting hafva att lefva af. Odmjukeligen. A. R. af 4. Han har verkligen utlemnat ett ganska stort antal dylika cirkulär; de ha medfört god verkan för honom och utgiften har reducerat sig till några brefmärken. Göran.