IIvarjehanda. Gustaf III och amiralen Victor v. Stedingk. Stedingk, född 1751, major vid örlogsflottan 1777, sedermera v. amiral af blå flaggan, och slutligeu generalamiral, en man som älven fört spanska m. fl. kofferdiskepp älvensom varit i fransk tjenst i amerikanska frihetskriget, död 1823, var allmänt känd för sin qvickhet. Efter endera, slaget vid Helgoland d. 17 Juli 1788 eller Svensksund d 9 Juli 1790, skickade konung Gustaf ölver en mängd al dekorationer, rangfullmakter m. fl. grannläter, men al loneförhöjningar, utbetalande af sold o. s. v. forspordes ingenting. Stedingk fick sig uppdraget att öfverlemna det öfver sända, och måhända verkställa vederbörande dubbningar, hvilket försiggick på hans skepp, der han, som hade svagt bröst, bade ombord en get, hvars mjölk han begagnade. Sedan uppdraget var verkställdt befaller Stedingk: tag upp geten! Geten uppfördes och Stedingk slog henne öfver ryggen med sm värja, inde: -härmed utnämner jag dig get till rang, heder och värdighet af Ko, dock med innehafvande al det gage, du förut åtnjuter! Derefter neafördes geten och ceremonien var slutad. Villiga tungor berättade händelsen för kung Gustaf, som, vid nästa sammanträffande med Stedingk, visade sig mycket I onadig och yurade till honom: Stedingk har missfirmat mina nådebevisning; vet Stedingk att jag kan göra honom ett hufvud kortare! Stedingk bugade sig och svarade underdånigt: Gud bevare Eders Majeetät. då blefve jag lagom i Eders Majestäts tjenst. Kungen träffd al svaret klappade genast Stedingk på axeln och yttrade några förbindliga ord, hvarpå det goda förhållandet var återställdt. En nogräknad spetsbof. Bland dem, som besökte S:t Paul då general Sherman uppehöll sig der, belann sig äfven redaktören af Prescott Journal. På ångbaten undersöktes hans fickor af ett vant långfinger som helt oförmärkt satte sig i besittning af hans plånbok. Dagen derpå fick han den likväl tillbaka åtfoljd af ett bref al följande innehåll: Eländige Lazarus! Här har du din plånbok ullbaka. Det kan med rätta kallas ett oförsvarligt försök att draga publiken vid näsan, vär en karl sådan som du vill anses vara, löper omkring med en gammal sliten taskbok, hvari det icke finnes annat än några trasiga papperslappar, en fick-kam, en jernvägsbiljett och ett par nersmorda frimärken. Då jag af ett bref som äfven låg deri finner din adress och hvad du är fören karl, skickar jag dig härmed ditt skräp tillbaka, ty vet — jag plundrar aldrig annat än gentlemen. Medicin mot älskogsrus. En ung man hade för afsigt att fria till en ung, blond, vacker och smärt flicka, med ett par ögon så oskyldiga och fromma som en dufvas. Drucken af kärlek följde han sin sköna obemärkt öfverallt på hennes ensliga promenader, endast för att se henne, för att få inandas summa luft som hon. En dag befann han sig salunda bakom en syrenhäck, under det föremålet stod på andra sidan och afplockade bladen på en prostkrage, alla älskandes ofelbara orakel. Hans hjerta började genast att klappa i hastigare takt, han anado att oraklet denna gång skulle rådfrågas för hans egenhändiga räkning; han lutade sig så nära intill häcken som möjligt och lyssnade i högsta spänning. Hvad tick han höra?! Det fromma, oskyldiga barnet nöp försigtigt dot ena bladet efter det andra fråu prestkragen under det bon läspade: an har pengar!— Ganska mycket! — Nägat litet! — Inga alls!— Han har pengar! o. s. v. Den ung mannen har ännu i dag icke kommit sig för att fria till den oskyldiga lilla, ja, man vill veta att han efter den betan för alltid slagit det ur hågen. Svart på uvistt. Lyoner-tidningar berätta om följande, fast otroliga lek af naturen, som nyligen inkttagits i en liten by i franska arrondissementet Villefranche. Ett mycket lättskrämdt fruntimmer. som blef förskräckt vid åsynen af en neger säges nemligen ha framfödt en liten flicka, hvars haliva kropp är hvit, under det den andra halfvan är alldeles svart, sålunda att om man ser barnet i profil är hon på ena sidan en negrinna men på den andra en hvit. Barnet säges det oaktadt vara ovanligt vackert och vid förträfflig helsa. —— —(——