vå bleke vid Bro prestpärd, ansågs lämplig dertill. Se nu toiletten var i fullgodt skick måste personen äfven kunna lefva derefter; men dertill beböfdes pengar. En fru Lindroth från Umel, resande i Stockholm, måste mot sin vilja släppa till 54 rdr. Stadsbudsföreningen bidrog med ungefär 200 rdr. En gumma på Hötorget, som setat hela dagen och tummat ut mager mjölk, måste när qvällen kom skilja sig vid dagens fortjenst, utgörande något öfver 10 rår. En jungfru, som gick till Munkbron för att köpa grönsaker, faun vid framkomsten att hon icke blott förlorat portemonnäen med inneliggande pengar, utan äfven att hallva kjortelsäcken borta. Nästan samtidigt fick kapten Cedervall å Kungsholmen bidraga med en silfverkaffekanna. Nu var kassan god, hvarför det ej fanns något annat hinder för att packa och resa till en annan marknad undan de ofta mötande polismännen, än ett ekip ge. Det var grefve Wirsc boende vid Hamngatan, som fick äran att tillsläppa ett sådant, bestående af en gigg — häst och sele togs säkert på något annat ställe — och så bar det af. Men i förbifarten gjordes en påhelsnin hos hr Kahn på Mosebacke, hvilken den korta visiten kostade en gräddkanna af silfver, för att kunna s rvera sig kafle. — All denna lifliga verksamhet utvecklades inom loppet af ungefär två dygn. Få nu se huru lång tid fordras innan polisen far rätt på tjufvarna! ihop rr rr a nara,