amnda gumman igenkånde som sitt. På samma gi ång som hon, häktades äfven den person som eynat es vara i hennes sällskap. be Vid närmare förhör med de båda häktade beanns det, att båda voro från Sköfdetrakten. Qvinnan, sk laria Kristina Larsdotter, medgaf sig ha rymt srån m in man, som vore boende vid besagde stad, i början i ke f sommaren. Hon hade då rest till Stockholm och D är hon redan för några dagar sedan på ångbåt af7 ick hit till Göteborg, formerat bekantskap med den lä då samma gång som hon häkrade personen, hvilken i li son medgaf sig ha sett på den tiden han uppehöll l si! ig i granngärdarne kring Skösde. Denne som uppgaf sitt namn vara Anders Annl lersson Hasselqvist och sade sig äfven vara frånt V Sköfdetrakten, förnekade liksom den egentligen an-( klagade Maria Kristina all vetskap om stölden å torset. Som man ej egde något bevis om att de tillgripit något af värde, resolverades att båda skulle! osgifvas, men ledsagas ut ur polisdistriktet. 3 Egendomlig nog var att höra huruledes Maria h Kristina opponerade sig mot att bennes älskare Ane! lers Andersson för hennes skull holles häktad, hrilket hon fö klarade vara en stor Åuschelhet. — Som I sagdt blefvo de emellertid båda lösgifna. i Sedan någon tid tillbaka hade handlanden! Kärrqvist fått höra omtalas, att förmodligen ur hans q magasin, hvilket i paremes sagdt synes ha varit förvarådt med ett lås al enklasto slag och för hvarje långfingrad medborgare must åtkomliga konstruktion, bortstulits åtskilligt socker. Saken var nemligen den, att en husar 1 Majorna skulle haft ovanligt mycket. ( socker att äta, liksom han till det ovanligt billiga priset af 15 öre skålpundet försålt dylikt till en fru , i Majorna, som håller handel, och hvars namn är Hallbäck. Då hr Kärrqvist, som måtte ansett sina lås för dyrkfria, fick ofvannämnde underrättelse, rusade han med en förtrytelse, hvilken eljest, obetänksam som den är, utgör en aegenhet för isynnerhet äldre sruntimmer, upp till husarvakten och beskyllde allesammans husa:erna för att ha stulit hans socker. Husarerne voro nog beskedliga att icko genast kasta wannen på dörren, utan anmalle saken för sin fanjunkare, hr Jungbäck, hvilken slutligen lyckades förmå husaren Glad, en ung man med ett ganska fördelaktigt utseende, hvilket dock, såsom ofta är fallet, icke tyckes vara atföljdt af en rätt klar uppfattning af rät och orätt, erkänna att han flera gånger medelst en knil banat sig väg in i hr Kärrqvist magasin och der ett par gånger tagit socker för eget behof samt försält deraf till en bondqvinna och till fru Hallbäck. Denna senare som vid polisförhöret erkände att ha köpt sockret af artilleristen hade dock då hon först blef tillfrågad af kommissarien Kant nekat till köpet. Vid förhöret påstod hon att detta skott af rädsla. H Glad vidhöll vid förhöret i poliskammaren sitt erkännande. Hun talade dock i så trotsig och för en brottsling högljudd ton, att den skulle starkt afbrutit mot hans för öfrigt som sagdt hyggliga och ungdomliga yttre, om ej den skånska brytningen törklarat det öfvermodiga i hans sätt. : Målet remitterades till krigsrätt. I Thorsdags omtalades hurusom en bondeson på kreatursmarknaden egenkänt en der af hemmansonen Edvard Eriksson utbjuden oxe såsom en hvilken blifvit honom frånstulen före midsommar. Vid polisförhöret i går bevisade Edvard Eriksson att han, på sätt han uppgisvit, köpt oxen på Alingsås marknad. Egentliga egaren Anders Månsson, bevisade återigen att oxen var hans, hvadan målet remitterades till Bollebygds häradsrätt, der den ursprungliga stölden blifvit begåugen. I Onsdags greps hemm nsegaren Joh:s Andreasson från Veklum medan han spatserade sin väg från en drängkammare på Sillgatan, der han uppbrutit ett skåp och ur detsamm medtagit åtskilliga drängen J. Johansson tillhörige klädesplagg. Som tjufven sjelf blott hade på sig en jacka hade han under densamma icke kunnat döllia det stulna så väl, att icke en del, specielt benen af ett par tillgripna pantalonger, syntes nedanför jackan. Drängen Johansson som mötte tjufven igenkände genast sina byxor, och blef så Joh:s Andreasson häktad. Vid polisförhöret om saken påstod Andreasson att han som stod nere på gården, sett en okänd karl komma ned bärande de kläder för hvilka han råkat så illa ut. Då han fick se Andreasson blet han så rädd att han kastaste kläderna ifrån sig. A. beslöt nu ast sjelf lägga sig till dem, och sedan han stoppat dem på sig, blef han gripen. Denna historia kunde han ej förmås uppgisva, oaktadt hau medgaf att han i alla fall skulle bli straffad som tjuf. Målet remitterades till ådhusrätten.