mot Venedig till hela den adriatiska kusten besatt från Chioggia till Mestre och från Mestre till Isonzo. Hans trupper skulle vara beredda att angripa Venedig och Palmanova, så fort kriget åter bryter ut. I Tyrolen ha de italienska trupperna inryckt från fyra håll. Genom Piavedalen ha de tramryckt öfver Bassano och stå i Cadoriska Alperna vid Toblackerpasset och på den s. k. vägon till Tyskland. — Divisionen Medici har genom Brentadalen framryckt öfver Levico till Pergine. En annan division har framträngt genom Bacchiglionedalen från Vicenza till Colle delle Fugazze och hotar Roveredo. Slutligen har en liten kår besatt Valgagno och Recoaro, derilrän man kan på bergsvägar komma ned ull Ala. Observationskåren står efter Borgofortes intagande under Mantuas murar. Garibaldi befinner sig å ena sidan midtemot Rivafästena, å den andra midtemot fästet Ladaro. Om det också ej skulle komma till något nytt krigsutbrott på aenna kant, vill det dock synas som att den politiska himlen ingalunda hänger full af lugnets och fredens gyllene lyror, utan tvärtom ännu eger moln qvar, hvilka försätta de politiska männen i en viss feberaktig verksamhet. Detta visar sig bäst al den brådska som råder i Vichy, der kejsar Napoleon, oaktadt sitt desto bättre ingalunda farliga illamående, måste ifrigt sysselsätta sig med politiken. Vi nämnde i går, att kejsarinnan begifvit sig dit. I dag ertara vi, att general Fleury, som ditföljt den kejserlige prinsen, heter det, äfven är der, jemte Frankrikes gesandt i England, Latour dAuvergne, och den från Algeriet plötsligt inträffade hertigen af Magenta, marskalk Mac Mahon. Prins Napoleon och den italienske gesandten befinna sig älven i Vichy, hvarifrån utrikesministern Drouyn de Lhuys nyligen återvändt till Paris, men för att genast begilva sig ofördröjligen tillbaka till Vichy, dit nu äfven den franske gesandten i Berlin snart väntas. I andra berättelser från Paris uppgifves, att stor verksamhet råder i de franska örlogshamnarne; i Brest har man armerat flera fregatter och korvetter, fastän en stor del af den franska flottan redan förut befinner sig på krigsfot. Betydliga uppköp af hästar göras för regeringens räkning. I lägret vid Chalons fortsättas öfningarne och profskjutningarne med nya skjutvapen tör infanteriet. Regeringen erbjuder sig vilja afsluta kontrakter om 2,200,000 skålp. salpeter, hvilka skola levereras d. 1 Dec. i Lille, Marseille och Bordeaux. Allt detta tyckes, som sagdt, antyda, att vi ännu icke tillfullo befinna oss i fredens solskensdagar. Denna mening delas äfven af parisarne sjelfve. Alla korrespondenser från den franska hufvudstaden tili icke-preussiska tidningar angifva detta i de otvetydigaste ordalag. Så skrifves derifrån till den bekanta tidn. UBurope följande: 1(y ÖFredspreliminärerna hafva nu slutligen visat oss hela den storartade utvidgning, hvarpå Preussen gör anspråk, och den första verkningen häraf är, att ögonen börja öppna sig på alla de blinda, som ännu här i Frankrike påstå, att regeringen omöjligen kan misstaga sig, och att allt hvad Frankrike fått lot att göra, är öfver all måtta förträffligt. Man ser tydligt, att vi blifvit hållna för narrar, att vår vägran att ingripa i händelserna är ett fel, och dertill ett fel som kan hafva de törskräckligaste töljder. Man var visserligen beredd på att Preussen skulle ändra sina gränser, eftersom det kejserl. programmet på förhand underrättat derom. Men ingen kunde tro, au Preussen skulle djerfvas uppsluka hela Nordtyskland, hvarigenom tält invid våra gränser uppstått en afundsjuk och fruktansvärd makt, utan att vi lossat ett skott. Detta har nu skett. -Den franska nationalkänslan, som har en klar blick tör sina intressen, hvad Köln. seit. än må säga, fordrar dertöre äfven, att den kejserliga regeringen skall med vapenmakt motsätta sig en sådan ordning, ansluta sig till Österrike och företaga en kraftig intervention. Tidningarne låta sig ryckas med af den allmänna meningens ström. Man talar öfverallt om krig och tyckes vänja sig vid tanken härpå. Det är likväl sent, ja, mycket sent, man börjar röra på sig, om vi skola återupptaga den politik, som vi följt i tvenne sckler och hvilken består i att hindra våra grannar från att utvidga sig alltför mycket I st. f. det gamla, bofälliga Österrike har rakt inpå lifvet på oss uppstått en ung, djerf, stark och framför allt äregirig makt, som icke förkastar något medel, om den blott kan nå sitt mål. Tyskland är nu på god väg att bli ett centraliseradt rike. Vi ha förlorat det bålverk, som vi hade i små, föga farliga furstendömen, och vi se nu redan en stat om OM mill IinnavsnaraA sam är samlad under en