en kanon skulle lossas inom Europa utan Frankrikes bifall. Man bör skilja mellan hvad kejsaren verkligen säger och hvad Frankrike säger genom honom. Emtas och stortalighet böra ej tagas för mycket etter orden. Många at kejsarens åtgöranden, liksom många af hans yttranden, äro eudast uttrycket för franska tendenser till öfverdrift. IIans politik i Rom och Mexico, hans plan om en stor hopsamling at de latinska racerna, flera af de företag, i hvilka verkställandet ej höll jemna steg med löftet, uppkommo till stor del derat, att fastän franske kejsaren kan i allmänhet vara ense med Frankrike i dag, är han dock icke säker om att vara det i morgon. -Kejsaren at Frankrike önskade aldrig, vi äro förvissade derom, att man skulle säga — såsom det blifvit yttradt — att han någonsin tänkte på att tvinga Preussen till vapenhvilan i Nikolsburg. Ilan hade offentliggjort sitt Auxerre-program och intagit en neutral mark i den stora tyska kampen. Österrike hade vädjat till honom såsom mäklare, och han hade emottagit Venetiens astrådande, men ur stånd att foga hvarken Preussen eller Italien etter sina önskningar, hade han återgått till sin afvaktande ställning, tilllät att den provins, som nu var hans, öfversvämmades af italienarne och öfverlemnade Österrike åt denna olycka, som bragte dess preussiske fiende i sigte af S:t Stephani kyrktorn i Wien. Ettersom Österrikes fredsförslag icke kunde af Preussen antagas, var det naturligt, att fredsmäklaren, bunden som han var att åstadkomma tred på hvad vilkor som helst, skulle försöka att förmå Osterrike ingå på Preussens vilkor. Men det är orätt att tro, det han skulle emot ett slaget Osterrike eller ett olyckligt Italien taga den hotande ton, som han ansett olämplig i sina förhandlingar med ett triumferande Preussen.. Napoleon var för klok att icke inse, det Auxerreprogrammet grundade sig på en falsk basis. Hela verlden blef ej mindre lurad i sina beräkningar än han, då han trodde, att kriget i Tyskland och Italien skulle vara länge nog, för att ställa alla partierna i den afvaktande neutrales våld. Kriget varade icke så många veckor som man hade väntat månader, och en at de krigförande, långt ifrån att förlora i styrka, tvärtom utgick ur kriget med en prestige som ökade hans styrka hundrafaldt. Kejsaren såg, att det ej längre fanns rum tör de napoleonska planerna om ett gränsregleradt Preussen, förnyadt Österrike och ett romorganiseradt förbunde. ÅÄnnu mindre hopp fanns om en kompensation till Frankrike för utvidgade grannar-, eller en vädjan till närgränsande distrikters omröstning. Kanonen hade dånat utan Frankrikes samtycke, och sakerna skulle lösas enl. denna ultima ratio, utan något tilltälle för Frankrike att hafva sin hand med deri. Preussen undertecknade vapenhvilan i Nikolsburg, cke at hänsyn för hr Benedetti (fransk gesandt), utan helt enkelt derför att det uppnått alla de punkter, till hvilka det sträfvade hän. Italien antog fredspreliminärerna och fientligheternas inställande, icke derför att det förmåddes dertill af prins Napoleons vältalighet, utan derför att alla dess önskningar ernåtts, fastän krigslyckan var emot både till lands och sjös. Slutligen böjde sig Osterrike tör nödvändigheten, icke derför att det hyste någon förhoppning om, att franske kejsaren kunde hejda dess tall, utan derför att det vid denna tid visste hvilket misstag det hade begått, då det anhöll om främmande hjelp emedan det visste, att det ej låg i Preussens intresse utt dritva sin fördel bortom vissa gränser, och att, sedan den enda orsaken till fientlighet blifvit undanröjd, denna fientlighet ännu skulle kunna förbytas till vänskap. -Ett faktum är, att händelserna varit för snabba, för mäktiga och afgörande ätven för kejsarens kalla och klarsynta omdöme. Han trodde sig endast hafva att göra med Preussen; han är konfronterad med hela Tyskland. Han beräknade att Osterrike skulle vara beroende af honom för sin existens; han finner Österrike mera hugadt att skonas af sin fiende, än understödjas af hans vänskap. Om den franska inblandningen endast kan åt Osterrike vinna antagandet af alla de vilkor Prenssen bestämt, skulle lika mycket kunnat på ett mera ärofullt sätt vinnas genom direkt underhandling. De krigförandes tacksägelser till den store skiljedomaren för hans utförda bona ofsicia synas afsedda att befria honom från vidare ansträngningar. Hans mission slutade med vapenstilleståndet; fredsverket pågår nu inom låsta dörrar, och äfven kejserliga främlingar äro, efter hvad det vill synas, från dem utestängda. Tvisten mellan de olika tyska makterna behandlas som en inre tysk iräga, i hvars lösning vederbörande parter ej medgitva någon inblandning; och hvad Italien angår, är det nu utom sin myndighetsålder och ifrigt efter att sjelft sköta sina affärer utan inblandning af någon vaktare eller skyddspatron. Efter att hafva utfört så mycket, anser