bestämmer, att dessa inrättuingar skola emottaga c) allenast arbetare, som åro rekonvalescenter, utan äflana som skadats genom arbetet. Dem, som äro berätugade till upptagande deri och hvilka föredraga att qvarstanna hos sina familjer, kan adminiötrutionen tillstadja ett årligt eller mänatligt understöd. Men det synes mig rättvist, att älven i assoseende på de sistnämnda uppsylla de genom 1855 ars dekret gifna löften, och det är derför nödvändigt att åstadkomma andra hjelpkällor. lHärsor bör först de i saken intresserades medverkan erhållas, emedan icke böra göras sorglösa med hänsyn till sin framtid. Man kunde al dem begära ett frivilligt och moderat bidrag. Till beloppet al nessa bidrag skulle då komma beskattningen med 1 proc. af de vffentliga arbeten, som äligaa staten, departementerna och kommunerna. På så sätt skulle vi få en af det offent. liga understödd forsäkringskassa. Den skulle jörvaltas al regeringen och kallas -Caisse des Invalides du travailt (arbetets invalidkassa). Dess bestämmelse skulle vara att lemna hjelp 1) åt de arbetare från stad ooh land, som, efter det de inträdtei för i kassan, under utöfningen al sitt arbete bli såra förlora förmågan att arbeta, och 2) åt enkorna efter arbetare, hvilka under nämnda omständigheter tillsatt lifvet. Man skulle äfven kunua uppmana jernvägsdirektionerna att ingå på den nödvändiga beskattningen af deras arbetare och insända bidragen till sällskapet. Endast de personer, som sjelfva försäkrat sig eller blifvit försäkrade af vederbörande administration, skulle ha rätt till pension för sig eller sina enkor. Kassans inkomster förutsättas skola uppgå till 5 millioner om året, at hvilka 1 million i frivilliga bidrag från arbetarucr. Antager man att pensionstiden i medeltal är 20, skulle man kunna betala arbetets offer omkring 800 pensioner a 300 fres om året. Jag beder er vända eder till inrikesministern och ministern för de allmänna arbetena, för att i förening med statsrådet uppsätta förslag till ett dekret, som hvilar på ofvan utvecklade grundval. . Napoleon. Ar denna skrifvelse en solglimt, är deremot det dekret, genom hvilket den frisinnade tidn. Courrier du Dimanche indragits, en stark slagskugga. Orsaken härtill är den, att bladet d. 28 Juli, årsdagen af Julirevolutionen, återgaf pariserpressens protest af 1830 mot Carl X:s olycksbringande ordonanncer, och bland dem som undertecknade dessa voro Thiers, Mignet, Armand Carrel, Albert samt skriftställarne i den då förnämsta tidn. National. Till detta historiska aktstycke bitogade Courrier, en del anmärkningar, hvilka synbarligen uppväckt vederbörande ministers stora misshag. De voro såsom inledning: Vi ha i Frankrike kort minne. Hvem uppmanar nu till erinring om, att på denna dag för 36 år sedan Paris befolkning kämpade till försvar för domstolens och pressens frihet? Det var icke för Preussen, ej för Italien, icke heller för Mexico, som Frankrike då var upprördt. Det drömde ej om aw annexera normandiska arkipelagen, eller ropublikon Genua, och tillochmed eröfringen af Algier bortvände det icke från en ädlare sak. Hvad det önskade, var frihet, och det visste huru det skulle försvara den. Det bör ej vara utan intresse, att annu en gång läsa dessa ryktbara Juliordonnanser som framkallade en revolution. Den första utaf dem afsåg förändring i tryckfrihetslagen, den andra proklamerade kammarens upplösning och den tredje ändrade vallagen. -Courrier meddelar nu dessa ordagrannt och slutar med följande ord: Vi finna häraf, att allting förändrats sedan 1830 — både menniskor och ting. Folket bade ännu icke uppfunnit konsten att vara på samma gång opponent och bugande, revolutionärt och hofman, partisinnadt och regeringsmaskin. Det nöjde sig med att vara uberalt och modigt. Från Italien klagas öfver den vandalism, hvarmed Österrike förevigar sina sista maktdagar i Venedig. Sextio kistor, fulla med de värderikaste saker och dokumenter, föras ombord, för att rikta Wiens museer och biblioteker och sannolikt äfven för att smycka de kejserliga slotten; och det är åt kroaterna, som man anförtrott denna sjöröfvarehandling. Befolkningen samlades utanför biblioteket och dogepalatset, men de tecken af ovilja, som den visade gagnade till intet; rofferiet fullbordades. En deputation begaf sig till stäthållaren. Jag verkställer de åt mig gifna besallningar?, genmälte riddaren von Toggenburg, bryn er ej derom, såframt j viljen slörekomma en ännu större olycka! Den ministeriela Florenstidn. talio hoppas, att italienska regeringen skall kunna förmå 08terrike återlemna dessa skatter, och att Europa ej skall tillåta, att republiken San Marcos graf nu åter plundras af österrikiska legomän. Också förfaller detta vandoliska beteende så lJumpet, så föraktligt, att man mäste förvånas ötver, att dylikt kan ännu i våra dagar anbesallas af en civiliserad regering. Konung Victor Emanuel har anträdt en rundresa genom Venetien. Ötverallt emottages han af en jublande befolkning, af illuminationer och gludjeeldar. Exkonungen al Neapel har försält samtliga sina egendomar i Kyrkostaten. Palatset Farnese med trädgårdar och ängar, samt palatset Caprarola, ett berömdt mästerstycke at byggnadskonst, allt detta har öfverlåtits till kejsaren at Frankrike för 7 millioner. Signor Farini, en af Italiens mera framstående män, har aflidit. I Belgien ha hrr hörardi och IIymans, hufvudredaktörer för Indåpendance och EBeho du Parlement dömts till 2 månaders fängelse och 200 fres böter för den duell de haft med hvarandra, härfluten af en mycket häftig polemik emellan deras tidningar. Drottningen af England har låtit, till minne af den aflidne konungen af Belgien, utföra ett monument i marmor, hvilket skall resas i St. Georoeskanellet i Windsor. Detsamven så dessa — — — —