jung upp på snöskorpan och detta blir derefter kalfvarnes enda näringsmedel. Att såväl själlsinnarne som renarne i dessa trakter äro i ett märkbart aftagande, är tyvärr alltför sannt, Längderna för år 1855 jemförda med dem sor i år bevisa nogsamt detta astagande. Exempelvis kan anföras, att en finne, som för 10 år sedan egde 2,000 renar, vu eger tillsammanräknadt ej flera än 350 st. En följd häraf är naturligtvis fatttgdom och med: den omöjligheten af hans existens som själlsiune — han måste alltmer närma sig hafskanten, dit visst icke hans böjelse utan endast nöden drifver honom. Fjähfinnen har visserligen åtskilligt att kämpa emot; åtskilligt hvarom mången, äfven bland dem som tänkt ; sig in i förhållandena, icke ha någon aning. Men, den som kan tala deras språk, besöka dem och som det lyckats att vinna deras förtroende, kan erfara sanningen och den är dessvärre mången gång sorglig. Mycket ha de arma menniskornu att kämpa emot; ehuru boende i de vilda skogarne ha de likväl siender öfverallt; om sommaren ha de kustboernas kränglIerier om utmarkerna och deras ilskna hundar, som bita ihjäl renkalfvarne, om vintern ha de vargarne, hvilka på ett år för en enda finne bragte 150 st. om lifvet. Samma år förlorade samme man ytterligare 300 renar, hvilka ölver gränsen gingo in i Finland och änaturligtvis af de hungriga ryssfinnarne betraktudes som god pris. En förlust af 450 renar på ett enda år måste för en person vara högeligen svårt att vidkännas. Fjällfinnarne äro såväl månnen som qvinnorna märkvärdigt uthålliga och som ett bevis derpå, kunna vi anföra följande lilla händelse, hvilken berättades för oss, och som antagligen icke saknar motstyeken. En gång i Maj månad hade några fionfamiljer, under flyttningen från vintertill sommarlågret, slagit upp sina tält ungefär midt emellan dessa båda punkter för att afvakta de drägtiga ren-kornas förlösning. Då det emellertid visade sig, att vargarne blefvo alltför närgångna och dessutom störde ren-korna i den ro de under sådana omständigheter behösde, bestämde man sig för att lemna stället och att draga bort till det mänga mil derifrån belägna sommarlägret samt till att låta 2 halfvuxna flickor stanna qvar hos det fåtal kor, som redan hade kalfvar. Sagdt och glordt; familjen drog sina färde qvarlemnando de båda flickorna, jemte ett tält och proviant för en månads tid. Så suart aftonen kom, gingo båda muntra och glada bort till sin lilla hjord för att hålla nattvakt. Familjesadern, som under de: beslutet om afresan fattades, varit borta på en färd nedåt sjösidan kom emellertid samma natt tillbaka till tältet och föll helt naturligt på den tanken, att en eller annan obehaglighet tvungit familjen till att lemna stället samt att den qvarlemnat tältet med de deri förvarade födo-ämnen för att af honom vid återkomsten begagnas och vidare befordras. Utan någon aning om att tvenne varelser slumrade lugnt icke längt ifrån tältet, packade han in detta och de öfriga sakerna på sina slädar och ilade raskt från stället. Vid dagens inbrott funno de båda flickorna till sin stora förskräckelse, att de voro beröfvade såväl tak öfver hufvudet som föda, men anade snart huru saken förhöll sig, och då de voro oförfärade och vana vid strapatser, beslöto de att vandra efter, följande strömmen åt. De hopsamlade sin lilla hjord med tillhjelp af sina två hundar och dref den med mycket hesvär framför sig dygn elter dygn, ända tills de slutligen den 8:de dagen på morgonen inträffade i lägret. Efter ankomsten kunde de den första dagen icke få ned något, af hvad de sökte att förtära och insjuknade derefter, antagligen at svält och öfveransträngning. Men om vi känna finnarne rätt, så bruka de icke att förakta renkött. IIvarföre slagtade de då icke en af kalsvarne? var den fråga, som vi, tviflande på sanningen af historien, måste framkasta. ÅIIUndarne förtärde visserligen de kalfvar, som dogo under vägen. men flickorna hade ingenting att göra upp eld med och kunde icke förmå sig till att äta köttet rått blef svaret. Huruvida en menniska kan lefva utar föda i 7 dygn, vet jag icke, men att en finne kar hungra i flera dygn är allmänt bekant, likaväl son att han å andra sidan icke försmår att förse sig mer köttgrytornas innehåll, när tillfälle dertill gifves, t) finnen äter i allmänhet icke mera än ea gång on dagen, men då med besked. Historien berättades os för öfrigt af deltagarne deri, så att vi ba den frå första hand. Finnarne äro, som jag ofvan nämnt, mycket gäst fria och vetgiriga, liksom man äfven ofta märker, at de känna saknaden af det goda, som är det förnäm sta i ett kristligt samfund. Sålunda kommo vi t. ex en Lördagsafton till ett finntält och sedan samtale som vanligt vändt sig omkring sädane ämnen, 801 närmast röra finnen och hang hushållning, kom en a de närvarande fram med den anhållan, att vi skull stanna öfver Söndagen hos dem och då hålla bön fö dyns familjer. Ehuru både jag och min reskamra visserligen ansågo oss mindre passande dertill, beslöt vi oss likväl för att låta Söndagen äfven för oss bi en hvilodag och dymedelst gå den allmänna önska till mötes. Att denna önskan var allmän kan jag vs påstå och som bevis derför anföra, att den al mön nerna, som skulle bestrida nattvakten öfver hjorde och beskydda dem mot rofdjurens anfall, entråge bad oss icke börja andakten förrän han på morge nen kunde hinna tillbaka från sin en mil derifrån bi lägna vaktpost. Sondagen kom och med den äfven den eft Guds ord trängtande vaktfinnen. Husandakten fö rättades af min kollega, som hade språket i sin mak och jag försäkrar att böner här midt i den öde sk gen tilltalade mig mera än mången god predika liksom jag är förvissad om, att den också på c lappska åhörarne gjorde det afsedda om också enda ögonblickliga intrycket. Det är ett sorgligt saktur att fjällfinnarne i allmänhet icke sjelfva kunna lä rent innantill och således aldrig höra eller läsa c Guds ord, undantagande när de af en händelse kor ma att besöka den 22 mil derifrån belägna närmas