och hennes väsen så naturligt och intagande, att Julia och Lisette, som voro ett eller ett par år äldre, plägade beklaga sig hos deras moder öfver att ingen tog notis om dem när Ella var närvarande. Lady Jane Peppercorne, deras egen kusin, utmärkte henne alltid och hade verkligen häromdagen gifvit henne en potatis från sin egen tallrik: — Jag fruktar att hon är listig och tränger sig för mycket pa folk. Jag törs ej taga henne med till London i ar, sade mrs Ashford med en viss barskhet; jag kan ej heller taga henne med på var tillstdining i nästa vecka. Hon är alltför ung för att tagas med ut. Ella blef alltsa anmodad om att bli qvar sitt rum vid det tilltället. Hon var nära rs lilla varelsen, men hvad att gräta, den stack le hon göra? Ilennes far var borta, och I när han kom hem skulle mrs Ashford nog veta att girva honom tillfredsställande förslaringar Ashford hade förklaanande sinnrikt sätt, öfver alltsammans. Mre vw lifvat på ett så förv att hans betraktelsesätt deraf blef helt förvändt. i saker hade hon helt och hallet bortresonnerat, andra hade hon misstydt, och hvAI som rörde stackars lilla Ellen hade hon förklarat och förklarat tills det knappast återstod nugot mer att säga om henne. Stackars barn, ander tiden tänkte hon att hon ej hade en