.ewAA Do Från Utlandet. Medan vapnen hvila och det således för dagen är lugnt på krigsteatrarne, kunna vi kasta en återblick på de förhandlingar, som föregått den närvarande ställningen, isynnerhet som vi befinna oss i okunnighet om, huruvida vapenhvilan verkligen skall komma att följas af stillestånd eller icke. I ett bref från Paris till wienertidn. Ostd. Post! lemnas toljande intressanta och, såsom vi vilja tro, tro värdiga skildring af dessa förhandlingar: Onsdagen d. 4 Juli anlände tidigt på eftermiddagen till österrikiska beskickningens hotell i Paris ett telegram från grefve Mensdorfl, (Österrikes utrikesminister) med underrättelse om, att kejsar Frans Josef afträdde Venetien till. Frankrike. Österrikiske gesandten i Paris, furst Metternich, vände sig genast till kejsar Napoleon, hos hvilken han först kunde få audiens kl. 8 om aftonen, och det är en naturlig sak, att det medförda budskapet gjorde ett starkt intryck på H. M:t. Det beslöts genast, att Moniteur följande morgon skulle kungöra den stora händelsen, och furst Metternich anmodades om att tacka kejsar Frans Josef för hans visade förtroende; Frankrike var villigt att medla fred med Italien och erbjud samma tjenst med hänsyn till Preussen. Thorsdagen d. 5:te rådde en mycket upprörd stämning i Paris; man blef ense om att illuminera, och tidningarne skildrade i starka särger Frankrikes betydelse, för hvilken man hade att tacka kejsarens kloka politik, i det han nu stod som Europas skiljedomare. Telegraten arbetade oafbrutet mellan Wien och Paris. Kejsaren at Osterrike hade äfven mottagit Frankrikes bemedling gentemot Preussen, och allt talade för, att Napoleon III verkligen ansåg sig för herre öfver situationen. Han åtog sig i första ögonblicket mycket ifrigi Österrikes sak och hade beslutat taga allvarliga steg för detsamma. Kabinettet i Paris beslöt, att en fransk kommissario skulle oförtöfvadt begifva sig till Venetien, för att i Frankrikes namn taga det i besittning, flottan fick befallning att löpa ut till sjös o. s. v. Den ena Jobsposten efter den andra ingick emellv:tid från Wien, och i samma mån växte Preuss ns säkerhet, hvilken äfven fortplantade sig ul Italien, i det denna makt, om än milda ordalag, likväl bestämdt tillbakavisade Frankrikes bemedling och, på grund af stämningen inom folket, förklarade sig ur stånd att mottaga Venetien ur Napoleon III:s händer. Prins Napoleon talade för Italiens sak hos kejsaren och understöddes inom pressen at sOpinion nationale, Sitcle, Libertå: o. s. v., under det Journal des Dåebats och Patrier närmast talade för Preussens sak. Man tror, alt statsministern Rouher anslöt sig till prins Napoleon, medan Drouyn de Lhuys och grefve Walewski ställde sig på Österrikes sida. Kejsaren började vackla, och denna halfhet varade i flera dagar, under hvilka Österrikes förtviflade ställning alltjemt trädde klarare fram, medan ogynnsamma underrättelser tillika ingingo från Main. Då konung Wilhelm underrättade kejsar Napoleon om segren vid Königgråtr, hade han uttryckligon tillagt, att preussarne skulle gå mot Wien. Kejsaren besvarade detta meddelande med ett lyckönskningsbref, som började med orden, att de preussiska vapnens snabba segrar tvungo honom att uppgitva den fullständiga tillbakadragenhet, som han hittills iakttagit. Fretvet sparade icke på komplimenter åt preussiska armåen och anförde i förening härmed, att det var de neutrala makternas pligt att sätta en gräns för blodsutgjutelsen och rubbandet al de fredliga ekonomiska förhållandena mellan staterna och folken. Kejsaren framhöll särskilt Frankrikes intressen och önskningar, dröjde derefter vid Preussens berättigade önskningar, för hvilka han ej ville blunda, vid Österrikes betydelse för jomnvigten i Europa och nödvändigheten af att icke alltför mycket försvaga denna makt, hvarefter han ännu en gång hänvisade till Frankrikes intressen, och slöt med att ånyo erbjuda sin bemedling. De olika gesandterna och partierna gjorde sitt yttersta, för att vinna kejsaren för sina åsigter, och resultatet blef, att Osterrike, om! än icke helt och hållet, åtminstone till en dell. törlorade partiet. Omslaget inträdde, så vidt s man vet, d. 10:de Juli. Kejsaren förklarade åtminstone denna dag, att han till principen). gillade Preussens ftörslag till en förbundsre-JÄ form, och; att han ej ansåg Österrikes utträ I: dande ur förbundet som ett hinder för en öf-J verenskommelse; men Frankrike måste likväl i önska, att den österrikiska monarkiens inte-Ji gritet upprätthölls, med undantag at Venetiens! (och italienska Tyrolen?). Genom att ingå på! Österrikes utträde ur förbundet uppgat Naf 8 poleon III det program, som han uppställt i sitt bref af d. 11 Juni till Drouyn de Lhuys; ty häri utgjorde upprätthållandet af Osterrikes politiska ställning i Tyskland en hufvudpunkt. Furst Metternich sökte få kejsaren 1 till att uppskjuta sitt beslut, emedan han pr 2 1 gp 42 1 — 11 — 1 of 20 4 1