Den österrikiska brigaden Rothkirch, som skulle betäcka de österrikiska truppernas återtåg till Wien från Olmätu, har, sedan Timeskorresp. skref, blifvit slagen vid Tobitschau, några mil rakt söder om olmäta, och tillbakakastad till denna plats, dervid förlorande 18 kanoner och 400 fångar. Den första preussiska armöens 7:de och 8:de divisioner ha vid Skalita, den första ungerska staden på andra sidan Marchfloden, öfvergått denna, besatt Skalitz och Göding, under det andra afdelningar af samma armå dels hålla Lundenburg besatt, dels framträngt ända till Wilfersdorf, på väg mot Wien. Man har trott sig härigenom skola afskära för österrikarne återtågslinien från Olmätz till Pressburg, men öfver 40,000 österrikare hade uppnått Lundenburg, innan preussarne kunde besätta densamma. xFrågan är nu, skrifves det från preussiska högqvarteret, hvar de andra regementena blitvit af, om de stå vid Olmitz, eller redan anländt till Pressburg, eller ännu äro på marsch dit, längs Karpaterna. Tills visshet härom erhållits, torde åtminstone en del afs andra armåen, under kronprinsen, vara bunden i sin ställning. I preussiska Schlesien stå ännu alltjemt gränsfäktningar mollan preussare och österrikare, af hvilka de förra draga det kortaste strået. I afseende på Tysklandsäställning i händelse af fred återkommer Times i en ny artikel till Sydtyskland, hvaraf bekräftande framgår, att det stora bladet faktiskt tror på en tillämnad tvådelning af det stora Fäderneslandet. Det säger bl. a:: Liksom i Amerika, skall i Tyskland -Söderns rekonstruktion vara det svåraste problemet efter krigets slut. Bayerns oädla del i det stora drama som nu spelas, går tillräckligt långt, för att visa att det är ur stånd att stå i spetsen för ett nytt sydtyskt förbund. Detta är en roll, som Bayern mer än en gång spelat i historien, med samma vacklande, samma vanheder, samma otur. Då Ludvig XIV i början af sista århundradet förde krig mot Tyskland, blef kurfursten af Bayern vid Frankrikes sida slagen vid Blenheim, och rönte straxt derefter den vedergällning han så väl förtjent. Bayerns politik var densamma under den långa kampen mellan Napoleon och Tyskland; . Bayern var Frankrikes trogne bundsförvandt under de fälttåg, som slutade vid Austerlitz, Jena oc Wagram, och emottog sin belöning i stora landvinningar. Det ångrade ej heller förr, än segren slutligen vid Leipzig förklarat sig mot Napoleon, sitt felsteg och sökte med betecknande låghet bättra det. En bayersk armå skickades då att afskära fransmännens återtåg vid Hanau, och det nederlag som den led är en at de få triumfer, för hvilka man ej kan harmas på Napoleon. En ny kris har uppstått i Tyskland, och Bayern befinnes åter välja hvad det trodde vara den starkaste sidan, men upptäckte för sent sitt misstag. Ingen kan förebrå det för att det ställde sig på Österrikes sida och afslog de underhandlingar, som Preussen inledde; men sedan det så bestämt sig, borde det åtminstone snabbt och lojalt bistått i pröfningens timma sina Förbundne. Hade en rask rörelse gjorts af Bayern, skulle den hannoveranska armåen, som redan slagit de emot dem ställda preussarne, kunnat undslippa. Hade deras rygg blifvit hotad och deras törbindelser råkat i fara genom en bayersk armås marsch på Sachsen, skulle preussarne ryckt mera oförsigtigt framåt i Böhmen. Men Bayern stod på defensiven och har pliktat derför med förlusten af en batalj på dess eget område, vid Kissingen. Det har sedan utverkat vapenhvila för sig allena, och vi äro beredda på att få höra, att det ingått ett särskilt fredsfördrag med segraren. Hvilka dennes vilkor än må bli, skall Bayern likväl icke finna någon sympati. Dethar ådragit sig Preussens fiendskap, utan att erhålla Österrikes tacksamhet, och då tiden är inne, om den någonsin kommer, för en rättelse af gränserna mellan Frankrike och Tyskland, kan det måhända få lära sig, att ett arrangement vidtagits, som tillfredsställer alla parter, utom sjelfva Bayern. De preussiska tidningarne börja nu visa stark misstro mot italienarne, som de håna i ett språk, hvilket bör lära dessa senare, hvad de i grunden ha för vänner i Preussen. Dettas armeer ha gjort förunderliga framsteg i Österrike, och nu fordra preussarne, pockande som vanligt, att italienarne skola göra detsamma, för att tvinga österrikiske kejsaren till den fred, som Preussen nu vill ha bragt till stånd. Vänskapen mellan Preussen och Italien torde ej bli långvarig, ty Preussen har ej håg att understödja Italiens anspråk i Välska Tyrolen. Times gör med afseende härpå följande trätfande anmärkningar: Hvad Venetien angår, synes den italienska frågan hafva på ett tillfredsställande sätt lösts genom Preussens segrar och Österrikes nödstadda belägenhet; men annorlunda förhåller det sig med det italienska Tyrolen, som italienarne aldrig skola erhålla genom fördrag, vi vilja ej säga osterrikarne, men icke ens af nrÅcsarne om de ej grunda sin besittningsrätt der