endast, art det är beslutet föra kriget till dess yttersta konseqvenser, göra halt vid Wiens portar, våga en ny afgörande kamp och, om vapenlyckan ännu står bi, i rivalens egen hufvudstad diktera den förödmjukande fred, som han då måste underkasta sig: Österrikes utträde ur tyska törbundet, der det sedan endast skall vara representeradt för sina få rent tyska provinser, i likhet med Holland och Danmark förr. Men då utförandet af denna plan skall omgestalta hela mellersta Europas utseende och skapa andra jemvigtsförhållanden, kan Preussen med skäl befara, att det icke skall få allena och uteslutande efter sitt eget behag genomföra sina planer. Österrike har redan, genom att med Venetiens afträdande köpa sig Frankrikes bemedling, öppnat vägen för kejsar Napoleons inblandning, och denne har sjelf öppet förklarat genom sitt bekanta bret till Frankrikes utrikesminister Drouyn de Lhuys, att han vill tör Österrike upprätthållandet af dess höga ställning inom Tysklandr:, hvilket vill med andra ord säga, att Napoleons politik är alldeles stricte emot Preussens, hvad Österrikes ställning till Tyskland angår. För att kunna upprätthålla Österrike inom det stora fäderneslandet, måste det ligga i Napoleons plan och önskan, att en tredje makt skapas derstådes, emedan Osterrike ensamt hädanefter ej mera skall kunna hålla stången mot Preussen. Denna tredje makt skulle vara en grupp af de sydtyska mellanstaterna, hvilken naturl. närmast skulle stödja sig vid Frankrike gentemot ett Preussen, som antagligen skulle alltför ofta komma att visa sig arrogant och pockande. Härigenom skulle faktiskt ett nytt Rhenförbund bildas och Frankrikes inflytande i Tyskland komma att betydligt vidgas. Frankrike skulle nemligen härigenom kunna åt den vestenropsiska alliansen mot Ryssland, som aldrig bör förloras ur sigte, rädda en ensenlig del af sjelfva Tyskland och motväga den rysk-preussiska alliansen, som måste bestå, så länge absolutismen och junkerismen sitta vid väldet i Preussen — och hvem kan väl betvifla, att deras välde skall hädanefter bli der tillsvidare större än någonsin, om Preussen lemnas i ro åt six sjelf? i För att motverka Frankrike och afvärja dess plan, står Preussen nu färdigt att gifva sitt uppträdande ett annat utseende och en ännu större utsträckning. Det vill nemligen vädja till hela tyska folket, för att stödja sig i nödfall på detta och afvärja främmandesinblandning i den, enligt preussiskt förmenande, uteslutande tyska frågan. Lockbetet, hvarpå tyska tolket skall nappa, är inkallandet af ett tyskt parlament, i enlighet med 1849 års vallag, hvilket naturligen genast skulle komma att antaga Preussens förslag till ett nytt tyskt förbund och kanske ännu en gång upprepa komedien af preussiske konungens upphöjande till rang, heder och värdighet af Tysklands kejsare, hvilken upphöjelse konung Wilhelm säkerligen skulle utan stor tvekan an taga, såsom en försynens vink och med Guds nåde. Vi behöfva endast erinra om det sätt, hvarpå denne konung lät kröna sig i Königsberg, för att veta, huru han uppfattar dylika saker. Skulle Frankrike, sedan det tyska parlamentet sammanträdt och fattat sina beslut, likväl vilja motverka Preussen, då skulle åter ett försök till ett nytt Befrielsekrig göras mot Frankrike, hela nationen skulle kallas under vapen, för att fördrifva Napoleowen. I England småmyser man redan i sin eländiga afund öfver dessa utsigter, och man behöfver blott läsa Times, för att se huru det fröjdag vid tanken på att ett nytt 1813 skall bli skajadt, som kanske skall återgifva England på Frankrikes bekostnad en del af dess nu förlorade anseende. Rysslands ställning till en sådan sakernas utgång är viss — det skulle vilja offra hvad som helst, för att krossa Napoleon och återinföra reaktionen med Guds nåde i Frankrike. kKufvade ej Ryssland öfver vigtiga planer, skulle det väl icke heller, så som nu, med armarne i kors stillatigande åse Preussens makttillökning i den grad, att detta land kunde bli betänkligt, om det vore fritt, för czarväldet. Preussens plan är lika fyndigt anlagd, som den är djerf. Genom att ställa sig i spetsen för det tyska nationalitetsintresset och i det blifvande tyska parlamentet vädja på visst sätt till nationen, intager det en ståndpunkt, som svårligen kan af Frankrike öppet motas. Nationalitetsprincipens tilltredsställande är ju Regula I för Frankrikes politik. Under sådana förhållanden ligger det för Frankrike synnerlig makt uppå, att så fort som möjligt bringa ett vapenstillestånd i ordning, hvarunder såväl Osterrike som diplomatien kan hinna hemta andan och den senare någorlunda omreglera, hvad de preussiska vapnen vunnit. Under vapenstilleständet skulle derjemte de neutrala makterna kunna ordna sina system af skjutgevär så, att de förmå motväga preussarnes tändnålsgevär. Ä andra sidan är