Litteratur. Ä Den verksamma Lindhska firman i Orebro, som inlagt och inlägger stor förtjenst om utgifvande i tidsenlig utstyrsel af större författare ur en generation, som vi ej längre kunna anse för vår, har nyligen utsläppt i bokhandeln tvenne volymer ur ett par framstående författares samlade arbeten, neml.: Ästhetiska Afhandlingar af V. D. A. Atterbom. Denna del utgör den sjette delen af Atterboms samlade skrifter i obunden stil och lemnar ett godt bidrag till bedömande af den milde och foglige skaldens ståndpunkt som rotad stridskämpe med pennan. I detta afseende uppmana vi läsaren att genomgå uppsatsen om: Den nya vitterhetsskolans betänkande om Svenska Akademien och den goda Smaken, omtryckt efter Polyfem tör 1812. Förf. gisslar der med satirens och gycklets alla vapen den privilegierade smak, som Svenska Akademien ville ha bestående gentemot de vitterhetens flibustierer, som kallade sig den nya skolan. Också kan det ej nekas, att den goda akademien mer än en gång gitver hugg på sig, såsom då svenska vitterhetens hätdatecknare, hr Isak Reinhold Blom, säger om begreppet vitterhet: Må man ej bedraga sig. Allt sannt uttryck at riktiga tankeföljder, all renhet af språk och sammanbindning förtjenar detta namn. IIvartill Atterbom mycket riktigt anmärker: Ilör då ej tru Rächerschölds kokbok till vitterheten? Språket är der ganska rent, och läsarinnorna påstå, att de merändels befunnit tankeföljderna riktiga. Atterbom anmärker äfven med fog, att akademien icke afgifvit någon tydlig förklaring om, hvad hennes på hvarje sida omtalade goda smak egentligen är. Tvärtom förkunnar hon oss, att fär smakens ära är det nog taladt, då man säger. att åt den invigdes ett tempel på detta rum. Likväl får man på samma ställe veta, att smaken är den egenskap, som, utan att vara den första i vitterheten, likväl saknad minskar värdet af dem alla, samt att den är en Åläcker kansla. Ej fullt så bitter, men ändock skarp är Atterbom i en uppsats, kallad Tankar om kritiker, hvilken är af vida senare datum (1841) och egentligen vänder sitt bart huggande svärd mot tidningspressen samt dess ytlighet i den litterära kritiken. Det är här pressens demokratiserande riktning, som harmar professorn Atterbom, densamme som sjelf några årtionden förut så häftiigt bekrigade Svenska Akademien, just derför att hon ville vara en laga domstol, att i vittra mål rädtråga. Det är ej blott tiden som förändras, utan äfven menniskan, och den förr som en litteraturens sansculott af den tidens litterära aristokrati betraktade Atterbom angrep sedan i sin ordning som sansculott den ännu mera liberala tidningspressen, sjelf sålunda hemfallande åt gisslet i den transka komedien från sansculottiden, deri det heter, att alla böra vara fullständigt jemlika, men det vore ändå väl, om den ene kunde bli en smula j.mlikare än den andra. . Dock har man lätt att inse, huru det kom sig, att den gode och till hela sitt väsen så milde Atterbom kunde bli ond och arg ibland, så att man var frestad tro, gallan skulle rinna öfver. Atterbom hade sina idealer, dessa voro sammanvuxna med hela hans eget inre åskådningssätt, de voro de harmoniska uttrycken för hvad skönast han kände och tänkte. Då först den redan privilegierade smaken ej ville erkänna dessa idealer, förgrymmades A. på densamma, och då senare en ännu nyare tid ej längre ville nöjas med blott dessa idealer, utfor han emot den. Och likväl har Atterbom, då han sjelf satte sig ned att historiskt dömma, gjort detta med den mildhet och foglighet, som voro utmärkande egenskaper för hans karakter, väl vetande med ThoRR I——2W2