Rättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. En mausperson vid namn Lars Andersson utbjöd förl. Fredag i en lumphandel vid Pustervik ett segel, som var sönderskuret i mindre bitar, samt omkring 11 pund lumpor. Det blef snart bekant, att natten förut hade på 4Gibraltar efter skedt inbrott tillgripits lumpor och ett segel äfvensom en yxa, hvilken låg utanför på marken, alltsammans tillhörigt arbetskarlen Johannes Svensson. Då Lars Andersson häktades, påstod han att han hittat yxan på vägen uppåt Gibraltar och att han köpt seglet och lumporna på ett par ställen i Musthugget. Hvar dessa ställen voro belägna kunde han dock ej utvisa. — Vid polisförhöret som i Tisdags hölls om saken vidhöll han dessa uppgilter. Målet remitterades till rådbusrätten, och Andersson införpassades till cellsängelset. — Sockerbagaren Wilhelm Akerberg, som förut varit anställd hos sockerbagare Pettersson men nu etablerat sig på egen hand, hade för någon tid sedan anmält, att han sedan ett år tillbaka brukade blifva bestulen på penningar i poster om 5 rdr och derutöfver. Särskildt hade ban observerat att han en dag mistat en summa af 20 rdr. Han hade meddelat sig med en gosse hos hr Pettersson, vid namn Petter Elof Audersson, till hvilken han hyste stort förtroende, och utlofvat att om denne kunde hjelpa honom att taga reda på tjulven, skulle hon få en belöning. Hvarken genom gossen eller på annat sätt lyckades man emellertid få något ljus i saken. Slutligen anlände en dag en madam från Burgårdsledet, hvilken brukade ha tvätt omhänder för gossen Andersson. Då hon råkade denne frågade hon honom, om han fått igen den 5-rdr, som han tappat vid Burgården. Detta vär en ledning för misstankarne, alldenstund det ej var antagligt att A. skulle haft så mycket penningar vid den tiden. OÖfverkonstapeln Höderling efterskickades och lyckades efter en stund förmå gossen först att bekänna det han stulit 5 rdr. Han erkände småningom allt mera, tills han slutligen medgaf att han från hr Akerherg tillgripit 60 a 70 rdr, af hvilka ban användt omkr. 30 rdr på åkning i droskor. Vid polisförhöret i Tisdags erkände han att han stulit alla de penningar hr Akerberg saknat, och som uppgingo till omkring 200 rdr. För mer än 70 rdr kunde han dock ej redogöra i afseende på användningssättet. Det är knappast troligt, att han på egen hand skulle kunnat förstöra så mycket penningar, som ban tillgripit, men oaktadt såväl polismastaren som hr Åkerberg, hvilken visat honom stor välvilja, uppmanade honom att bekänna om han haft nagon som med honom delat rofvet, eller om han undandolt något deraf, nekade han fortfarande dertill. Årvenledes nekade han att, sasom man misstänkte, ha stulit penningar, som hr Pettersson saknat i pennangladan i sin butik Från Stockholm. Förliden Onsdag förekom i poliskammaren ett mål, under hvars handläggning följande upplysningar inhemtades. För någon tid sedan stod i Dagbladet at lä ca annons, hvari söktes förlagsman i Sett mycket viusisilvande företag, och anvisning för erhållande af närmare besked härom vore att inhemta i ett hus vid Luntmakaregatan. Bland andra, hvilka nappade på kroken, var en handlande A. på Söder, hvilken en dag infann sig ä det anvista stället, der han träffade på en väl bekant personlighet, förre fabrikören Strandqvist, hvilken med sin kända öfvertalningssormäga lyckades inbilla A., att det annonserade företaget vore utomordentligt fördelaktigt. Det var dock icke Strandqvist sjelf, som sökte det äskade fö gskapitalet. utan en stenhuggare vid namn Nilsson, som hade sitt stenhuggeri vid Rörstrandsgatan, och S. försummade naturligtvis icke att genast förandt lta om en presentation mellan stenhuggaremastiren och hans blitvande förlagsman. Det förmenta stenhuggeriet, hvilket skulle vara Nilsson tillhorigt, besöktes naturligtvis och snart var A. fullt ölvertyvad om att allt var ärligt och uppriktigt för honom uppgifvet. Efter mänga förespeglingar om den stora vInst, som vån ado honom, beslöt sig A. för att ingå i företaget, och skriftligt kontrakt upprättades mellan honom och Nilsson, hvilket i Onsdags företeddes i boliskammaren, dervid de begge kontrahenternas namnteckning fanns bevittnad af Strandqvist och I. kammarskrifvaren Hervån. Hårefter öfverlemnade A. a Nilsson såsom en liten forsträckning att börja med 400 rdr. Snart kom dock A. under fund med art alltsammans var ett listigt bedrägeri och att Nilsson alldeles icke hade någon huggen sten att aflåta. För att emellertid hindra Nilsson att fortsätta med actia bedrägeri och befria andra från att råka ut för samma skålms:ycke som han sjelf, anmälde A. saken hos polisen, som nu tog hand om Nilsson. Da maler förekom i poliskammaren, medgaf Nilsson, att hans uppgifter till A. derom, att han skulle hafva ett större upplag af huggen sten att afyttra, voro falska och det hela ett bedrägeri för att komma åt penningar Al de erhållna 400 idena hade han lemnat Sirandqvist 150 rdr. Denne, som var inkallad att höras Öfver sin delaktighet i ifrågavarande affärt, påstod helt frankt, att han icke haft något annat med saken att skaffa än gifvit A. anvisning på Nilsson, om den der behöfde en förlagsman, och varit närinde vid kontraktets uppgörande och underskrifnde. Några penningar hade han alldeles icke motalt N Denne. som en läng tid saknat or