hvarthän man vill drifva honom. Likasom i frågan om Venetien har han äfven hvad Ungern angär afgörandet i sin hand. En öppen vädjan till ungerska folket och tillfredsställande af dettas önskningar, men ej blott löften, och denna nation skall vara honom lika trotast som den var Maria Theresia. Vi tvifla ej på att det kommer derhän. Emellertid är det oantagligt, att kejsar Napoleon skall låta Italien rusa för långt. Unligt en officiös wienertidning, afseglar en fransk flotta till Venetien, general Leboeuf afgår dit som fransk kommissarie och general Prossart har från Paris afrest till preussiska högqvarteret, sör att notisicera Frankrikes väpnade bemedling. Italien kan nödgas böja sig för nödvändigheten — och Preussen skall måhånda tveka att skrida vidare, då det märker, att Frankrike menar allvar. Men kejsar Napoleon skall, för att lyckas, nödgas skynda med raska steg, ty Preussen skall gå så långt framåt som möjligt — och etter en lycklig drabbning till mot österrikarne är vägen till Venedig och Ungern öppen. Bismarcks organ -Nordd. allg. Zeit. synes tvifla på Frankrikes uppträdande, sägande: Då några tidningar förmena sig veta, att en fransk kommissarie afrest till Venetien, för att taga detta konungarike i besittning, och att befallning afgått om Venedigs besättande med en eller två franska divisioner, måste vi at inre skäl betvifla detta, och hela denna notis är för visso blott ett nytt alster af den österrikiska pressbyråns lögnsystem. Preussarna vilja således icke tro på saken, och derför frukta de den icke heller. Men nu är det från franska tidningar, som dessa notiser först utspridts, fastän de nu senast sinnas närmare återgifna i officiösa wienerblad. I en ötverblick på den närvarande ställningen i allmänhet yttrar Times: Föga återstår nu af den territoriala lösniag i Europa, som upprättades genom Wienerfreden (1815), och Preussens underbara framgångar hafva nästan alldeles utplånat den sista af de streck, som monarker och diplomater der uppdragit på Europas karta. En medlem at den förvisade kejserliga familjen har länge innehast Frankrikes tron och utvidgat dess tillmätta gränser med Savoyen och Nizza; Belgien har redan länge varit skiljdt från Holland, Neapel och Sicilien hafva nyligen ryckts från Bourbonerna, för att förenas med Lombardiet, Toscana och Legationernn till ett konungarike Italien, och andra förändringar i gamla landgränser ötvertänktes, då alliansen mellan Preussen och Italien gaf det sista hugget åt den vacklande byggnaden af dynastiska rättigheter. Italien är nu fritt, åtminstone från främmande ok, trån Alperna till Adriatiska Ilasvet. Preussen beherrskar s. n. Norra Tyskland, Österrike ligger slaget vid dess fötter och det Tyska Förbundet, liksom tyska kejsardömet, finnes ej längre till utom i historien. Monarken öfver Österrike och dess biländer kan ännu behålla titeln al kejsare och någon återstod af denna ärevördighet, som hans förfäder påstodo sig ha i arf från de romerska kejsarne; han kan ännu besitta en betydande militärisk makt och utöfva stort inflytande i Europas rådslag; men han skall aldrig mera intaga första rummet bland Tysklands furstar eller hålla små reaktionära regeringar på båda sidor om Alperna under armarne emot deras undersäters vilja. För många kommande år — kanske för många slägtled — måste Österrike finna sig i sin rivals öfverlägsenhet, och ej allenast i Tyskland, utan i Europa, äfven om det bevaras från nya olyckor och tillåtes behålla alla sina provinser utom Venetien. Bladet sorttar: Den närmaste frågan är nu, huruvida kejsar Napoleon skall understödja sin goda tjenst med en hotelse om beväpnad inblandning och om han skall nöja sig med rollen af statist eller handla i enlighet med de principer, som framhöllos i hans bref till hr Drouyn de Lhuys. Betraktar han sig blott som en mellanman i afseende å Venetien för Italien, eller vill han framställa sina egna vilkor, innan han öfverlåter det? Vill han gå in på att bevittna Preusgens förstoring i Norra Europa, utan att begära någon ny rättelse af Frankrikes östra gräns; och om så ej är förhållandet, vill han på enskild väg underhandla med grefve Bismarck eller inbjuda stormakterna att biträda honom i en ny delning af kontinenten, grundad på anationalitetsrättigheter och naturliga gränser?t ... För vår del tro vi en skönare dag gry för den europeiska folksamiljen. Måtte det stora bladet vara sannspädt! Såsom något anteckningsvärdt för Ungerns A2. 83; oaamnnhang härmed nämnas