nera råda i uppgifterna, och kan det väl hänla, att ett eller annat märkligt streck nu är inder utförande. I Wien råder den djupaste bestörtning, och man fruktar der för att preussarne skola narschera rakt på hufvudstaden, efterhärmanle Torstenson i verlden. General henedeks örsta rapport till kejsaren om sitt nederlag har denna lydelse: Hohenmauth, d. 4 Juli kl. 3 f. m. Efter en lysande kamp, som varade öfver fem timmar och i hvilken hela armöen såväl som sachsiska trupperna voro engagerade, i en till del förskansad ställning framför Königgrätz, med centern i Lippa, lyckades fienden obemärkt fatta fast fot i Chlum. Regnet förhindrade kanonröken från att skingras, och det var derför omöjligt att få någon klar öfverblick af stallningen. Fienden blef derigenom i stånd att framrycka in på vår position nära Chlum, hvarifrån han plötsligt och oväntadt lät en stark eld strömma in öfver vår llank och rygg. Den senare svigtade och föll tillbaka på de närstående trupperna, och jag kunde ej, oaktadt alla bemödanden, lyckas hejda reträtten, hvilken först började sakta, men tilltog i brådska, alltsom fienden trängde framåt, tills slutligen hela armåen dragit sig tillbaka öfver Elben will Pardubitz. Förlusterna ha ännu icke öfverräknats, men äro utan tvifvel mycket betydliga. Den otficiela wienertidningens aftonnummer för samma dag, d. 4 d:s. uttalade djup sorg öfver händelsernas gång, hvilken ingen menniska kunnat förutse. Bladet tillägger: Denna sorg tynger så mycket starkare på oss, som i spetsen för armdåen stod en person, hvilken egde armåtens och folkets hela förwoende, och hvilken kejsaren, förnämligast på grund af denna enstämmighet i den allmänna opinionen, gifvit i hvarje afseende den rullständigaste frihet i afseende på beslut och handling. H. M:t har ej utöfvat det ringaste ulgörande inflytande på öfverbefälhafvaren, ty ien senares anordningar och val af underordnade hatva alla på förhand erhållit kejserligt bifall. Denna förklaring skall nedtysta lem, som talat om att öfverbefälhafvaren rönt påtryckning att privilegiera vissa personligheter. Alla preliminära anordningar ha vidtagits, för att lämpligt straffa, allt efter deras ställning, dem som isynnerhet äro förtjenta deraf:. Också berätta redan wienertidningarne, att general Clam Gallas, befälhafvare öfver nordarmens första kår, fältmarskalken baron ilenikstein, stabschef, och generalmajor Krismaniez skola ställas inför krigsrätt på grund at deras uppförande under operationerna i Böhmen. Utrikesministern grefve Mensdorff har jemte kejsarens flygeladjutant Fyczvary afrest till nordarmåen, för att undersöka den militära situationen. Abendpost för d. 4:de säger: Vi errara att energiska mått och steg redan tagits, nvilka erbjuda ett säkert hopp om att vi skola snart erhålla, hvad som ännu kan ernås i militäriskt och diplomatiskt alseende. Diplomatiskt: Venetiens afträdande. Militäriskt: Ny utskrifning af trupper, den andra i år. Följande utdrag ur std. Post kan lemna läsaren någon ledtråd för beaömandet af wienerboernas stämning: Vi skulle heldre vilja ligga på garnisonssjukhuset bland de sårade och låta ett finger bli amputeradt, än att med detta finger nedskrifva på papperet händelser, som vi ej trott oss skola upplefva. Österrike, som ännu för 8 dagar sedan var så fullt af den tillit, som en rättvis sak inger sina förkämpar, så fullt af tillit till härens kraft, våndas nu af ett gapande sår i bröstet. Fienden har satt sig i besittning af monarkiens perla, Böhmen. Drömma vi? Nej, detär den gräsliga, afskyvärda verkligheten. Vi ha blifvit slagna af preussarne, och huru? Vi vilja tiga härmed. Vi vilja dämpa smärtan och dölja det gapande såret; låtom oss visa ett leende ansigte, under det tårarne rinna, ty ännu är likväl icke allt förloradt. Enligt vår beräkning måste ännu 4 friska armåkårer stå under Benedek. Armeens mod är ännu oförsvagadt, den längtar efter att gengålda de lidna förlusterna. men ledningeu måste vara ej allenast tapper, utan: äfven minst lika god som fiendens. Är detta fallet? Vi vilja ej uttala någon dom, men det veta vi, att den nuvarande generalen ej kan ursäkta sig, som! grefve Guylay i slaget vid Magenta, dermed, att han ej varit sjelsständig i sitt befäl. H Om sjeltva det märkliga slaget vid Sadowa erfar man egentligen ingenting nytt, ty korrespondenserna från det preussiska högqvarteret gå endast till d. 3:dje om morgonen, således just till slagets början. General Benedek hade den dagen haft för afsigt att angripa de båda preussiska Elbearmåerna, innan de faktiskt utfört sin förening med kronprinsens armå, hvars hufvudstyrka ännu stod några mil derifrån, och dertör hade Benedek med sin hufvudstyrka ryckt fram till den starka ställningen vid Bistrityfloden. Här mötte de båda härarne hvarandra kl. 7—8 om morgonen, och prenssarne måste anstränga alla sina krafter, för att kunna hålla stånd mot fiendens öfvermakt, tills kronprinsens armå på eftermiddagen kunde komma konungens tills hjelp och kasta sig ölver österrikarnes högra flygel. Då den sientliga ställningen bakom Bistritzfloden kl. 2 e. m. tagits med storm och . — RR br PA —— — ms km —