Från Utlandet. Kammen sväller hög och röd på preussarne, som drömma stora ting i segerruset. De blicka arga hän mot Seinen, der man jublar i hoppet om fredens återställande. I Paris råder med anledning af Venetiens afträdande till kejsar Napoleon en stark rörelse. Då Moniteur meddelade sin note, började genast gatorna fyllas med menniskor, hvilka med begärlighet läste plakaten å väggarne, hvilka bebådade Napoleon som nutidens tridstursto. Alla fransmän sågo belåtna och stolta ut. På alla offentliga platser herrskade det rörligaste lif. Ilela Paris strålade snart i tricolorens sestprydnad och man började vidtaga förberedelser till en illumination. Ingen betviflade i Paris, alt icke freden nu snart skulle följa, och Italions vänner gläddes isynnerhet. Sedan dess har dock entusiasmen lagt sig. Italien dröjer och Preussen dröjer med svar på Frankrikes bemedlingsförslag. Italien vill betrygga sig såväl mot Österrike som mot Frankrike och fordrar som vilkor för att det skall ingå på vapenstilleståndet, att tvenne af fästningarne inom den venetianska sästningssyrkanten utrymmas och få besättas med italienska trupper. Detta kan naturligtvis ej af Frankrike gerna förnekas, såframt det vill vara lojalt mot Italien. Också torde saken vara på denna sida redan afgjord. Den italienska armöens fullständiga orörlighet angifver det. Men värre är det med preussarne, på hvilka, som sagdt, kammen sväller mäktigt, ehuru de dock snart skola nödgas ge med sig. De se i Frankrikes glädje ötver den seger, napoleonska politiken onekligen vunnit genom Venetions afträdelse, endast atund! Fransmännen skulle afundas preussarne deras segrar! Men man bör läsa Köln. Zeit., som skall vara Preussens nyktraste tidning, för att få en föreställning om, huru man nu ej allenast tänker. utan äfven talar i Preussen. Bladet säger: Vära vestliga grannar lida till en del redan af srätande afundsjuka, af blek afund öfver vår seger. Om de heldre vilja tillskrifva tändnålsgeväret ensamt segern, än jemväl våra olficerares och menigas öfverlägsna skicklighet, så kunna vi ej förbjuda dem det och böra ej heller an såkta oss deröfver. Nen om de vilja hindra Tyskland från att utgå kraftigt och stärkt ur detta krig, törhindra oss från att göra vår skyldighet, motsvarande våra uppoffringar, då återstår oss intet annat, än att helt enkelt och beslutsamt rusta oss till ännu större uppoffringar. De skola då erfara, att våra tändnålsgevär icke träffa sämre på fransmän, än på creker och kroater, och kanske bättre än på hannoverska bröder. Skulle gentemot dessa senare hjerta och hand kanske darrat något hos den ene eller andre af våra landtvärnsmin, skall detta sannerligen icke bli fallet mot fransmännen, om de vilja oberättigadt inblanda sig i våra tyska angelägenheter. Vi tyskar bära ej det ringaste hat till fransmännen — men vi äro fast beslutna, att hädanefter icke låta dem beröfva oss en enda fotsbredd tysk jord, utan heldre fylla Vogesernas och Ardennernas floder med berg at sranska och tyska lik! etc. etc. i den stilen. Ej yttrar sig franska pressen heller så mildt mot Preussen. La France t. ex. såger: Kejsaren har i ett ädelt utbrott af entusiasm sagt, att han hatar fördragen af 1815; hela Frankrike hatar dem med honom. Nåväl, det farligaste för oss af allt, hvad dessa fördrag skapat, är ett mäktigt Preussen. Den dag då Preussen, efter att hatva sprängt sina gränser, skulle utsträcka sig från Nordsjön till våra gränser, skulle det ej längre vara tal om upprätthållandet af dessa fördrag, utan om ett förvärrande utaf dem, och just af den punkt i desamma, som är mest hotande för oss. Preussen inser detta utan tvifvel, och då ödet gynnat de äregiriga planer, det länge närt, måste Europas allmänna medvetande förstå att hålla det inom de ratta gränserna. Ett Preussen, som herrskade oinskränkt i Tyskland och satte sin supremati i st. f. förbundsfördraget, som skulle bringa jemnvigt i de tyska krafterna, skulle vara en så stor fara för Frankrike, att ingen regering kunde finna sio darvitk