friare. Bref från Sverige. af Erik Bögh. I. En magisterpromotion i Upsala. Det var d. 30 Maj kl. 8 f. m. som jag gick om bord å ångfartyget Fyris, hvilket från Riddarholmel i Stockholm skulle föra mig till Odins gamla stad för att påföljande dagen der öfvervara magisterpromo tionen och dymedelst infria ett gammalt löfte. För 5 år sedan, då dubbelqvartetten från Upsal: gästade Köpenhamn, hade jag nemligen tömt Brage bägaren på, att när Pelle Odman tog lagerkran. sen, skulle jag befinna mig bland åskådarne, förutsat att han icke dröjde dermed alltför länge. Nu hade han underrättat att plats vore aflagd för mig till d 3! Maj. Många bland mina läsarinnor, som minnas de unga sängarne med de hvita mössorna och de herrliga rösterna, skola säkerligen med nöje följa mig på resan, då jag anförtror dem, att min vän magisterr är identisk med den ene af de ålskvärda tenorerna ofvannämnde vackra unga sångqvartett. Till dem som särskildt intressera sig för hang kollega II ai. mar Hjort, kan jag bringa den glada uuderrättelsen, att äfven han befinner sig väl, han är vu Candidatus mediciner, men det oaktadt samme ungdomsIriske sångare, som då han gästade Köpenskinn. den svenska luften bibehålla sig rösterna bättre är hemma hos oss. I Danmark bruka, som bekant, merna att slå igen pianot och säga farväl åt sången i slutet af smekmånaden — somliga göra det tillochmed under förlofningstlden! — här är det alldeles icke sällsynt att mor och dotter sjunga duetter tillsammans, och på samma vis är det med herrarne: de mista icke rösten för det de tagit embetsexamen. Vid studentkonserten i går utfördes solo-tenorpartiet af en kunglig hofpredikant och han sjöng förtrollande. Hemma hos oss skulle han för längesedan ha messat bort sin tenor! Men till min resa! Början af resebes skulle, om jag ville relatera allt, bli ett försökt skildra ett ångvåtsdäck, ötverfylldt med pass i ösregn; det är dock ett skäligen vattenhultig tiv, som säkert hvar och en af mina läsare sjelf kan ur minnet närmare genomföra — ke kan det, lyckönskar jag! — och gång lör alla icke någon van börjar derföre allrahelsc vid d bröt fram, det vill säga vid I Upsala. Hvar och en som ännu har i friskt minne afskedet vid Studentmötot 1862, då Uhapman lade ut från Kveesthusbron och de tusende hvita mössorna under sång och hurrarop svängdes i luften; hvar och en som minnes den ungdomliga, vårfriska fläkt, som under dessa dagar blåste bort dammet från Köperhamns hus och gator och vecklade ut ge nordiska fanorna; den som minnes det andetag, som då. blåste lif i vår nationalkänsla och kom hvar enda blomma i allas hjertan att öppna sin kalk, skall förstå det nästan ölverväldigande intryck äterseendet här skulle göra på mig. Jag såg åter summa hvita mössor betäcka stranden och samma vänner räcka mig handen till välkomsthelsning. Här var ungdomslif och ungdomsglädje, allt såg festligt ut — alldeles som då vi sist skildes. De mörka år, som lågo mellan afskedet och återseendet, med all deras sorg och blygd, deras misstroende och modlöshet, deras brist på nationalkänsla och medborgarsinne, alla de själsåldrande minnena af striden och tvedrägten derhemma, vore för ett ögonblick bortblåsta vid den friska vindfläkt som nu åter mötte mig. Få minuter efter det jag stigit i land, satt jag, omgifven af vänner från den tiden, i den allraherrligaste bostad i Upsala. Midtför mitt ena fönster höjer sig det gamla röda slottet med sina kupolkrönta torn der uppe på backen, midtför det andra går gatan upp till universitetets hufvudbyggnad Carolina seediviva, till höger har jag den mäktig. Domk torget och det lilla vattenfallet, och genom det tredje ser jag ned öfver den mängbesjungna Fyris med hängbroarne, kajen, stadens boulevard oct Ng igningsbryggan i bron, med sina små och stora ångare. Det är eljest en vän till mig, som är i besittning al alla dessa präktiga utsigter, oberäknadt en dito till en prolession. Honom har jag att tacka för, att Jag bland de många Hospites vid promotionen är den bäst logerade, min tacksamhet går så långt att jag icke vill rätta honom i bladet. IIan skulle annars lätt på Samma gång få utsigt till en alltför vidsträckt krets af vanner och bekanta! Aftonen före promotionen, eller rättare sagd promotionsdagens morgon, ty afton och morgon räcka hvarandra här handen utan att någon natt sticker sig emellan, började högtidligheten med en festouvertyr i form af otaliga serenader. Upsala hvimlade af gäster och vännerna till dagens hjeltar bade styrt om att deras utkorade, deras slägtingar och universitetets honoratiores, helsades med vokal-serenader, utförda af dubbelqvartetter. Detta var ingen småsak, ty oaktadt man här kan ställa upp ett aktningsvärdt antal dubbelqvartetter, måste hvar och en af de disponibla utföra minst ett halftjog serenader. Öfverallt såg man två och två droskor, hvardera med sina fyra hvita mössor i, rulla från det ena stället till det andra. Ett stycke från föremålets fönster stannade vagharne, sängarne hoppade ur, sången tonade, ljus tändes upp bakom gardinen och sedan 3 sångnummer blifvit utförda, stego de åter upp i fordonen och körde till nästa station. Från mitt fönster hörde jag oaf