Från Utlandet. Man talar nu mycket om tvenne ofsficieles skrifvelser, hvilka båda väckt en oerhörd sensation. Den ena är Napoleons skrifvelse till sin utrikesminister, den andra är Bismarcks senaste note till Österrike, hvilken at alla betecknas som ett verkligen oförskämdt aktstycke. Affranske kejsarens skrifvelse bragte vårt gårdagstelegram oss en kort analys, enligt hvilken kejsaren i Europas närvarande imbroglio utkastar ett nytt förvecklingselement, neml. tanken på Frankrikes möjliga utvidgning. Denna tanke, hvars blotta skugga naturligtvis skall uppskaka hvarje god tysks hela inre, höljes i försigtiga ordalag, men blott dess uttalande skulle vara oförsigtigt i närvarande stund, om ej alla chancerna, såsom man väl kan antaga, vore på förhand beräknade och anordnade. Kejsaren säger, att Frankrikes gränsutvidgning endast kan komma i fråga i det fall, att Europas karta skulle blifva förändrad uteslutande till fördel för någon af stormakterna, och äfven då endast om till Frankrike gränsande områdens befolkningar frivilligt önska anslutning till Frankrike. Det är svårt att, då man ännu icke känner hela skrifvelsen, göra några slutsatser härom. Men det vill dock synas som om kejsaren skulle mena, att om en af de tyska stormakterna komme att utvidga sitt område, skulle jemnvigtsförhällan ena vara rubbade och Frankrike för sin egen säkerhets skull se sig nödsakadt att ätven på Tysklands område söka sig ersättning genom ökadt landtområde. Deremot förklarar denna politikens sfinx sig ingenting ha mot Preussens arrondering i NordTyskland. I bestämd strid mot Bismarcks förslag till förbundsreform i Tyskland, hvilket förslag vill uttränga Österrike ur tyska förbundet, förordar den kejserl. skrifvelsen, att Österrikes höga ställning inom Tyskland skall upprätthållas, hvaremot Österrike bör mot en billig ersättning lemna ifrån sig Venotien. I öfrigt försäkras, att Frankrike skall ortsarande iakttaga neutralitet. ehuru det commer att uppmärksamt följa händelserna. Huru denna skrifvelse än kommer att ipptagas, är det dock säkert, att den gjort Preussen i närvarande stund en stor otjenst, medan den måste väcka både preussiska fol-et och småfurstarne i Norra Tyskland till ippmärksamhet på krigets följder. Hannover, Cassel, Oldenburg, Mecklenburg stå på vipen att krypa in i den preussiska korporaltaten, — men Frankrike tager i ersättning le preussiska Rhenprovinserna, Preussens riaste och herrligaste länder. Skola icke reenterna i Hannover, Kassel etc. nu uppbjuda llt emot Preussen, för att bevara sina troer? Skall icke preussiska folket ännu en ång dåna mot sin regering, som står nära tt verkaufen Preussens godbitar vid Rhen ill den galliska tuppen? Med ökad otåliget afvakta vi underrättelse om hvad beslut ämnde furstar röstade för å förbundsmötet i år?