sernas svallvägor och koncentrerar sin hela kraft till en imperatorisk demonstration, der är fru M. stor och beundransvärd; der igenkänner man Händelsängerskan; men det föregående, det motiverande, passionernas spel med sina vexlande nyanser, den förtärande orientaliska glöden, som drifver den svikna till att förinta dess föremål och med detsamma sig sjelf — detta ligger ej inom fru Michaölis sfer, ehuru hennes i rent musikaliskt och vokalt hänseende utmärkta sång alltid medför samma effekt och interesse. I tredje och femte akterna har fru M. sina bästa momenter. M:ll Hebbe hade här varit på sin plats. Eudora, koloraturpartiet, innehafves af m:ll Gelhaar, som gör sitt bästa och för sin fina och behaghga framställning äfven förtjenar allt erkännande. Men hennes ressurser äro otillräckliga för att uppbära detta parti; hon befinner sig här utom sin sler, i hvilken hon alltid är utmärkt. Fru Michaöli hade här varit på sin plats. Hr Torsslow uppenbarar såsom Leo pold betydande framsteg; hans vackra bemödanden sörtjena loford. Men äfven han är ej tillräcklig för partiet, hvilket i synnerhet märkes i den stora ensemblen med fru Michaöli och hr Tichatscheck. Hr Arnoldson hade här varit på sin plats. Under sådana förhållanden frukta vi att operan ej länge skall kunna uppehålla sig. Brogni gifves alternativt af hrr Willman och Behrens; båda uppbära det effektfulla partiet med mycken talent. Äfven om hrr Sandström och Walin (Ruggiero och Alberto) är endast godt att förmäla.