Råttegångsoch Polissaker. Poliskammaren. I förgår på morgonen erhöll grossh. Oscar Dickson härstädes ett bref af följande lydelse: Hr Brukspatron Oskar Dikson. Till understöd för det dagliga livet beder vi mäd stor taksamhet om et bidrag 3000 rdr rmt därföre vi alla ödmiukt takka. Dässa pänningar skall hrr Dikson sjelf läga emillan de 2 målskutningstaflorna ofvan Lorensberg klockan 12 natten emellan den 11 och 12 dennes och där j från sig genast aflägssna. blir eg vår begäran fuljord skall för eller sennare påfölja otaliga sörluster och skador. Högaktningsfullt Föreningen. IIr D. sände omedelbarligen brefvet till polismästaren och åtgärder blefvo vidtagne för att komma upphossmannen till detta dumma försök att tilltvinga sig penningar på spåren. För detta ändamål utsändes en timma före den i brefvet utsatta tiden några spanande poliskonstaplar, hvilka beordrades att gömma sig på olika ställen på 50 eller 60 stegs afstånd från den uppgifna platsen der penningarne skulle läggas. Klockan 12 på natten for kommissarien Wittboldt, åtföljd af ett par civilt klädda poliskonstaplar, i täckt åkdon till grannskapet af stället. Då man hunnit midtlör detsamma fick vagnen stanna och en konstapel skickades att lägga ett konvolut, som skulle föreställa svar på Salmonibrefvet, på den plats brefskrifvaren begärde. Utanskriften var skrilven af hr Dickson och konvolutet innehöll endast läskpapper. Under det konstapeln utförde detta uppdrag qvarsatt kommissarien Wittboldt i vagnen. Han såg då en karl gå förbi, som han genast misstänkte vara den sannskyldige bresskrifvaren. Också dröjde det ej länge förrän denne karl smög sig fram och tog det försåtliga konvolutet, hvarefter han började aflägsna sig. Snart fick han syn på konstaplarne, hvilka nu ej hade skäl att dölja sig längre, och då han fann sig nästan omringad började han springa. Detta hjelpte honom dock ej till mycket, ty en halftimma senare var han gripen och afförd till polisvakten. Den nye Salmonibrefskrifvaren är en filare vid jernvägens maskinverkstad härstädes vid namn Johan Alfred Larsson. Vid polisförhöret i går rörande denna sak erkände Larsson att han skrifvit det ifrågavarande brefvet. Han sade sig ej ha haft några medbrottslingar utan gjort det alldeles på egen hand. Huan bade skrifvit sFöreningen såsom underskr emedan han trodde att det skulle göra bättre verkan om mottagaren al brefvet trodde att detsamma utgått från flera personer. Sistl. Onsdag hade tanken att på detta sätt förskaffa sig penningar uppstått hos honom. För öfrigt medgaf han att han haft sin fullkomliga bergning såsom filare vid jernvägsverkstaden och att det sålunda ej varit nöden som motiverat hans handlingssätt. På polismästarens fråga hvad han skulle användt pengarne till, om det lyckats honom att få dem, svarade Larsson att han då hade tänkt byvga sig ett litet hus. Rörande de hotelser som i brefvet förekommit mot hr D., förklarade Larsson, att de ingenting balt att betyda vidare än an ara försök att skämma brefemottagaren. Han försäkrade sig ej hafva tänk sig något sätt att tillfoga hr D. skada om denne ej skulle uppfylla hans begäran. Ingeniör Fränckel, som var närvarande under förhöret, förklarade på af polismästaren framställd fråga att L. under den tid han varit anställd vid verkstaden, eller ifrån Oktober månad sistl. år, uppfört sig oklanderligt. Den vidare ransakningen i målet öfverlemnades till råahusrätten. Larsson tilläts att i afbidan på den vidare ransakningen vistas på fri fot.