TIULCT OÖOIIIGIGAII 1171 114914 VR VM NN skildring var både väl tänkt och väl genomförd. Det är den för året fungerande direktörens i Akademien åliggande att besvara inträdestalen. Dessa svar äro oftast temligen knappnändiga och ofta på flinthård prosa. Hr Strandbergs svar gjorde i begge dessa fall ett undantag från den allmänna regeln. Strängarne i hr Strandbergs lyra åstadkomma sällan nägra mjuka och milda toner; men utan tvifvel vore de som han nu framtvingade, de vackraste som från hans lyra på länge utgått. Aftonen derpå öfvervarade jag på Dramatiska teatern representationen af Sardous komedi Familjen Benoiton, som i Paris gifvits 200 gånger, men som här gör mindre lycka än den förtjenar, kanske just derföre att den så qvickt, men så obarmhertigt gisslar äfven vår törst efter pengar, våra fruars liknöjdhet för samiljlifvet och våra döttrars såfänga. För den kära husfredens skull måste vi förkasta denna pjes, som dessutom sårar äfven vår fåfänga — vi som ju alls icke täras af penningehunger. Men dagen derpå kom jag upp i Stockholms Enskilda Bank, som amatör. Det var en sinnrik id af hr Wallenberg att i en enda stor sal sammanföra nästan hela bankens penningerörelse. För betraktaren erbjudes derigenom ett rikt tillfälle till iakttagelser. Man kan påstå att bankens kunder utgöras at tre distinkt olika kategorier. Vid denna pulpet, längst till venster, träffar man alltid så fort banken öppnas en deläldre personer, deribland åtskilliga fruntimmer, ofta mycket tarfligt klädda; de insätta pengar på deposition, de granska noga depositionsbevisen och vilja aldra helst på dem läsa hr Wallenbergs eget namn. Andra infinna sig der ock tör att lyfta pengar; fruntimren, de äldre, anse sig stundom skyldiga att upplysa hvartill dessa pengar skola användas eller hvarför lyftningen sker. De äro alltid mycket artiga mot tjenstemännen, som äro lika förbindliga tillbaka. Midtemot de stora dörrarne har kassakreditiv-asdelningen sin pulpet. Kunderna vid den äro mera på sin kant, de lyfta eller insätta pengar, göra i begge fallen blott en knapphändig kompliment för tjenstemännen — ty kreditivet är beviljadt, bokföringsafgiften erlagd och det dröjer till årets slut innan ansökan om nytt kreditiv skall inlemnas. Näst intill är en annan pulpet anbringad. Tjenstemännen der äro sysselsatta med att mottaga eller utlemna penningar för vexlar. Vid den enes sida ligger en väldig bundt sådana i klämma, i afbidan på inlösen. De herrar, som komma tidigt tör detta ändamål, gå fram utan brådska; de, som anlända senare, äro ofta svettiga, kasta en trågande blick på det stora vägguret och blifva först lugna när utbytet af vexeln mot penningebundten försiggått. Men längst bort till höger är den intressantaste pulpeten, men långt ifrån alltid den älskvärdaste. Vissa stunder på dagen är trafiken der lifligast. Ni kan antaga att jag tillhör kunderna vid denna pulpet, på det att teckningen må bli så mycket mera trogen. Man fattar med venstra handen en tryckt anmärkningssedel, ifyller några ord med stor brådska, bilägger ett smalt aflångt papper, dels litografieradt dels handskrifvet, bugar sig ödmjukt, mycket ödmjukt, för kamreren, som mottager de begge papperna, kastar en blick på dem och säger sitt enformiga i morgon kl. ett! Han inlägger papperen i sin pulpet — de påträffa der alltid stort sällskap — så bockar man sig återigen djupt och tager afträde. Möter man hr Wallenberg eller någon af de andra direktörerna, så bugar man sig naturligtvis ändå djupare, och har man mycket ondt om pengar, så gör man kanske ock i brädskan en lika reverens för en af de begge vaktmästarne, så imponerande i sina i engelsk stil hållna polisonger. Dagen derpå är man påpasslig. Tiden Igår så förskräckligt långsamt. Man kommer stundom för tidigt, man bugar åter djupt för kamreren: vexlarne ha ännu ej passerat skärsJelden. Man väntar då, visserligen icke med en filosofs lugn, men man väntar. Kamreren sår under tiden åtskilliga gånger in i styrelserummet; man följer honom med sina blicskar till dörren, de möta honom då han åter träder ut, de äro fästade på honom då han Aställer sig vid pulpeten. Han kastar då och då en blick på oss — vi äro nu många med Jen tro och ett hopp. Till en gör han kanske en nick, den betyder bifallen, till en annan en motsatt rörelse på hufvudet, den betyder afslagen; eller ock letar han fram ur den stora bundten några papper, sägande till en: påteckna endossement, till en annan, som återfår sin vexel: den har inte gått. Den förres anlete blir genast skinande: den andres mulet. Den förre bugar sig djupt den senare gör alls icke så. På det sätt fort går det en lång stund. Muskelsnelet i de — 2—