Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Stockholm d. 8 Juni. Att efter fullbordadt dagsarbete i materiella bestyr inom hutvudstaden kunna försaka en uttärd till den herrliga Djurgården, just när solen ler som vänligast, då skogen börjar grönska och dofta, då våren breder ut sina vingar at guld, då soglarno uppstämma sina ljufvaste sånger för att tjusa och älska, då barnen tumla om i det späda gräset så glädjefullt, och de gamla skrida fram så varligt för att inandas den rena, friska vårluften och känna sig stärkta deraf, och hoppas att lefva ännu en sommar, vom Gud så vill, — att, i stället för allt detta, qvarstanna intra muros, att iföra sig den svarta fracken, som kunde vara modernare till snitt och fagon, att anlägga den hvita halsduken och inpina händerna i de paillegula glacehandskarne, för att värdigt kunna inträda, och sedan, om lyckan var god, blifva inklämd i ett hörn af den öfverfyllda Börssalen — är icke det en uppoffring? Men äfven denna uppoffring medförde, såsom fallet vida oftare är än vi vilja erkänna eller kunna inse, sin belöning och dertill en ganska rik belöning. Svenska akademien hade nemligen till i Tisdags afton inbjudit allmänheten att afhöra de tvenne sist inkallade ledamöternas, prof. Ljunggrens och litteratören Kullbergs inträdestal. Större delen af den kungliga samiljen var tillstädes, och ätven enkedrottningen. Hon var svartklädd; endast några hvita blommor voro anbringade i coiffuren, ett drag af djupt vemod låg öfver II. Maj:ts anletsdrag, men samma grace utvecklades nu som alltid. Af akademiens äldre ledamöter hade endast nio infunnit sig. Af de tillstädesvaran de syra sjuttioåringarne, v. Beskow, Fries, Fryxell och Fahleranta, föreföll de tre förstnämnda ännu ganska lefnadsfriska; men biskopen i Westerås syntes litet skröplig och derjemte surmulen, antagligen till följd af presteståndets förlorade ständaktighet. Det var en vacker anblick då akademiens ständige sekreterare, dess sactotum, frih. v. Beskow, äfven nu fungerade som mentor, införande den nye Telemach-Ljunggren. Friherren har på samma sätt och med samma elegans, i ordets hela bemärkelse infört akademiens alla nu lefvande och derjemte ett stort antal af dess hänsofna ledamöter. Den stol i akademien som hr Ljunggren skulle intaga har sist innehafts af Thomander. Öfver honom skulle således hr Ljunggren tala. Det var en fin grannlagenhet af akademien att till minnestalare öfver Thomander kalla en man, hvilken likasom denne utgått från Lunds universitet, som derjemte står utom och öfver alla partiintryck, som från barndomsåren varit i Thomanders närhet, som åtnjutit hans vänskap, som med känsla och oväld kunde öfverskåda det rika skaplynnet hos en af vårt lands väldigaste — må vara mest kaotiska — snillen. Hr Ljunggrens tal var intet äreminne! i den Gustavianska stilen. Det var en djupsinnig och klar, en samvetsgrannt och fint utförd minnesteckning öfver företrädaren. Den var både kraftfull och mild, men hvarken konstlad eller vek. Han yttrade sig frimodigt om den mångsidige mannen. Men han upphäfde sig ej till domare, och han nedföll intet ögonblick till panegyrist. Ett fint doft låg öfver hela talet. Till en af dess glanspunkter skulle jag vilja räkna den korta, men mästerliga skildringen af Thomanders och den akademiska ungdomens i Lund ställning till hvarandra. Efter hr Ljunggren infördes hr Kullberg. Akademiens statuter föreskrifva nemligen att då två eller flera ledamöter skola göra sitt inträde och hålla sitt tal, införas de hvar efter annan. Den efterföljande får ej afhöra den föregåendes tal. För hr Kullberg var det ingalunda en lätt uppgift att såsom talare uppträda efter hr Ljunggren. Uppdragets svårigheter ökades äfven deraf, att Thomander i alla afseenden, utom såsom skald, erbjöd ett ojemförligt rikare stoff än Malmström, hr Kullbergs företrädare. Hr Kullbergs inkallande i Akademien, hvilket, då det skedde, väckte ett visst uppseende, motiverades uteslutande af hans mästerskap såsom öfversättare at Tasso och Ariosto. Då Byrons öfversättare redan erhållit en stol i Akademien, var det i sin ordning att Tassos och Ariostos äfven tilldelades samma utmärkelse. Såsom sjelfständig författare har deremot hr Kullberg söga försökt sig, och det är således både naturligt och ursäktligt om han på det område som han nu beträdde i dubbelt afseende skulle känna sig främmande. Emellertid föreföll det åtminstone mig, att hr Kullberg löste sin uppgift ganska väl. Hans skildring af Angelicas skald och den utmärkte läraren vid vårt första universitet var enkel, sann och hjertlig, och hade flera vackra — Dan var mad rask hand tecknad. utan