CILIICMMUILI Hall Hag! Rn välru IIUULISIIE. Tå äiIUII PÅ Svin dagsastonen begärde att så köpa svagdricka samtalade de alldeles icke, och således icke heller derom att hennes man icke skref bref eller skickade henne penningar; ännu mindre hade hon beklagat sig för Hansson deröfver. Sedan bon släppt ut honom och stängt porten efter honom, såg hon honom ej. Omkring kl. 1 på natten knackade bagaregesällen Andersson. som bodde i tredje vaningen af huset, på porten för att bli insläppt. Hon öppvade och bad honom åter lägga på bommen för dörren. Derefter lade hon sig och somnade åter, hvarefter hon väcktes vid eldens utbrott. Aklagaren, kommissarien Kant, omnämnde att hustru A. vid det förberedande förhör ang. eldsvådan som han hållit, till en början förnekat att hon å pantlanemrattumgen pantsatt några af sina lösörepersedlar hvilka dock varit inbegripna i de brandförsäkrade effekterna. Slutligen hade hon så småningom fått medgifva att hon på nyssnämnde inrättning på senare tider utlöst och åter pantsatt ett guldur, en sidenklädning och sex matskedar. Förlidet år bade hon pantsatt ett guldur, tvenne silfverur, 6 teskedar och en dosselkappa. På polismästarens fråga hvarföre hon sökt fördölja detta, svarade hon att hon ej trudde det tjena till något att uppgifva det. Hon tillade att hon ej iakttagit hvar elden var starkast, då den bröt ut. Hon hade blifvit väckt at hustru Johanssons rop då denna hängde i ett rep på väggen och firade sig ned från sin bostad. Pa framställd fråga af åklagaren förklarade hon, att hon och hennes man, icke haft någon skuld, för hvilken hon fruktat utmätning. Visserligen hade de för en tid sedan varit skyldiga penningar, men dessa hade dels blifvit betalde, dels hade de arrangerat med en fordringsegare på det sätt att en viss summa skulle betalas hvarje månad tills skulden blifvit gåldad. Sina papper hade hon haft förvarade i en chifsonnier. I en låda i klaffen lägo brandforsäkringshandlingarne hopbuntade; i en annan lägo andra handlingar. Klaffen hade då chissonieren bergades gått upp. De förstnämnde handlingarne blefvo återfunna, men ej de scnare. Skräddaren Hans Hansson yttrade vid förhöret: Han bodde hos en arbetskarl som hette Nordblom i huset N:o 98 af Majornas 5:te rote. Han visste alldeles intet om eldens uppkomst. Då han först hörde larmskotten befann han sig å Dahlins äng. Orsaken till denna nattliga promenad var den att han ej kunde trifvas hemma på natten. Der var nemligen ett sädant bråk och buller på Lördagsech Sön agsnätterna samt så ruskigt och obebagligt för resten att han hade föredragit, att så länge naturen stod i sin sagring, ej solva under sotad ås, isynnerhet under nyssnämnde nätter. I enlighet med denna sföoresats begal han sig också vid tolfiiden på vatten ut i sällskap med en karl vid namn Hammartn och en annan med namnet Svensson. Hammarån var en man, sade han, som förut egnat sig åt sylens och lästens profession, men hvilken, då han faun att detta yrke ej importerade något, i stället giivit sig till att vara hamnschåarvet. Svensson åter var helt enkelt Nordblomskans (Hanssons värdipnas) måg. De gingo alla tre upp till Paradiskällaren och drucko, men sedan begåfvo sig Hansson och Hammaren öfver bergen till Dahlins gata, Denna tur öfver bergen vid sådan tid på dygnet var för öfrigt intet ovanligt, alldenstund en hel del annat folk vid samma tid äfven var ute. Han kunde ej säga huru mycket klockan var då han kom hem på qvällen. Förut på eftermiddagen hade han varit och köpt en smörgås af hustru Kristina Andersson, som da äfven bjudit honom på stufvad fisk. Då han senare på qvällen kom hem till tNordblomskan beklagade sig denna öfver törst, ett obehag som äfven H. erfor. Han åtog sig då att gå ull Kristina Andersson och köpa svagdricka. (Om Nordblomskan lemnat honom penningar, eller om han åtagit sig att taga drycken på kredit, kunde han ej erinra sig, påstod han.) Klockan var elfva på aftonen då han begaf sig till Kristina A., försedd med ett bleckmått, i hvilket han skulle taga varan. Någon svagdricka fanns emellertid ej. Tillfrågad, hvad han och Kristina A. vid tillfället samtalat om, svarade han till en början undvikande, men yttrade sedan, att Kristina A. sagdt: Andersson måtte väl komma hem tll midsommar. Jag behötver så väl penningar. Det är ledsamt at: han icke skrifver och skickar mig sådana. (Detta yttrande förnekades, sasom ofvan anmärktes, vid lörhöret af hustru A.) — Han gick dereiter hem. Da han sedermera åter vandrade ut, mötte han utanför hustru Anderssons bostad Svensson och IIammaren. Kommissarien Kant yttrade med anledning deraf att Harsson sagt att han köpt en smörgås al hustru Andersson, att II. vid ett föregående lörhör ej haft det ringaste penningar, men ändrat sig sedan hustru A. blifvit hörd. Hansson uppgaf vidare att då han, IIammaren och Svensson druckit vatten i Paradiskällan hade de begagnat en butelj, om hvilken han till en början sade sig icke kunna erinra sig antingen den medhades af honom sjelf eller Hammar6n; sedermera uppgaf han sig dock ha burit den allt sedan kl. 6. e. m. da han i Pustervik köpte bränvin, Aklagaren erinrade honom härvid derom, att han sagt sig alldeles icke ha varit ute på dagen, emedan han lånat burt sin rock till en god vän. II. ändrade sig äfven i detta tall och förklarade att han fått igen rocken fram på eftermiddagen. Hansson är en karl med ett ingalunda förtroendeväckande yttre, synes vara mycket på förfall och var fruktad af grannarne. Hustru Andersson åter, omkring fyrtio år gammal, har regelbundna drag, är mycket reslig och ser ytterst beslutsam ut. De husegare hvilka gjort förluster på branden inkallades derefter. För desamma redogöres i nästa nummer af tidningen. Norske juris-kandidaten Johan Johansen, som nyss ankommit till staden, hade här råkat i sällskap med f. d. markören Lars Gust. Johansson en ung slyngel, hvilken strukit omkring på biljarderna likt allt löst ungt folk, som kan sköta en queu och med denna i band spela bort sina penningar, om de ha några, eller lura till sig andras, om de icke ha. Kandidaten befann sig i förgår afton med sin vän på Göta Källares biljard, der bland några andra unga dagdrifvare etablerades spel. Den beskedlige kandiduten förlorade naturligtvis och tog fram sin portmonnå för att betala. Han lade den sedan i sin på väggen hängande ytterrock och fortsatte spelet. Da han skulle gå voro penningarne borta. Det proponerades kroppsvisitation, på hvilken alla gingo in. Ingenting anträffades. Emellertid erinrade man sig att olvannämnde L. G. Johansson under tiden varit nice, hvarsöre man började leta utomhus, och slutligen anträffades bakom en takränna vid gamla sockerbruket portmonnäen med inneligoande 340 rdr. —