enligt fördragens ordalydelse ännu står till preussen, måste anses för ett eklatant brott mot fördragen och ett angrepp på Preussens suveränitetsrättigheter, mot hvilket Preussen: ovilkorligen måste uppträda. Man önskar och, hoppas ännu i sista ögonblicket, att Österrike icke skall bringa den bebådade åtgärden till verkställighet. ö Det är antagligen i öfverensstämmelse med denna förhoppning som Preussens gesandt i Wien befallts hos österrikiska regeringen kategoriskt sordra, a:t denna skall återtaga sin kungörelso om holsteinska ständernas inkallande, i annat sall skall Preussen betrakta detta som ett brott mot ingångna fördrag. Det är naturligt, att Österrike vägrar det fordrade återtagandet. Eftersom Preussen då, lika mycket drifvet af sina egna passioner som uppeggadt af det otåliga Italien, skall bestämma sig för kampens inledande, skall det, ännu stödjande sig på fördragens svepskäl, utan tvifvel skynda att besvara holsteinska ständernas inkallande med de preussiska truppernas inryckande i Holstein — och dermed kan kriget betecknas som öppnadt. Att Österrike väntar sig något sådant och redan anordnat sina förberedelser, framgår deraf att, enligt uppgift från Wien, den 6:te österrikiska armekären under fältmarskalk Ramming erhållit order till marsch mot norr. Denna truppafdelning säges vara bestämd att genom lämpliga rörelser eventuelt förbereda en samverkan med den i Holstein stående brigaden Kalik. Gör Preussen verkligen allvar af sin lust att besätta Holstein, skall Österrike, som ötverlemnat Holstein åt Förbundet, vädja till detta och låta det anordna uppställandet at den holsteinska förbundskontingenten, så att Preussen möjligen kan en dag komma till att föra krig mot det folk och dess arme, hvilket det befriat. O, Nemesis, du förstår dig på att gissla! Konungen af Bayern har utfärdat ett dekret, enl. hvilket armåen skall förstärkas med 19,000 man. De senaste händelserna i Tyskland hafva ett dubbelt intresse, emedan de just inträffat samtidigt med det att alla makterna samtyckt till att deltaga i konferensen i Paris, ehuru Österrike uppställt vilkor, som nästan och kanske helt och hållet kommit konferensen act stranda. Af den stigande förvecklingen i Tyskland framgår neml. klart och tydligt, att de neutrala stormakternas bemedling icke förmått mildra tvisten i det stora fäderneslandet eller ens kunnat hålla den på samma ståndpunkt, i det den tvärtom antagit en ännu mera hotande karakter. Att man derför ock börjar redan betrakta konferensen som ett fiasco, visar sig ganska tydligt. Det hette neml. aldra först, att makterna skulle sända sina utrikesministrar sjelfva till Paris, och franska organerna ha så idisslat detta, att det är en formlig deconfiture för Frankrike, att ej ens detta blir af. Sedan Rysslands utrikesminister Gortschakoff af sjukdom törklarat sig hindrad att bevista konferensen, har nu äfven Bismarck anmält sitt uteblifvande. Den österri kiske utrikesministern grefve Mensdorff har så mycket mindre kunnat påräknas som Österrike kanske helt och hållet uteblir. Italiens utrikesminister Lamarmora, som har italienska armens organisation om hand, på samma gång han sköter utrikesportföljen, kan ej påräknas. Åt italienska sidan har Österrike äfvenledes spännt bågen så högt, att något afgörande måste ske, ty det närvarande är olidligt. Den italienska regeringen har ock i lifliga ordalag genom en note till sina representanter i utlandet inlagt protest mot det tvångslån, som Österrike pålagt Venetien. Denna protest skall genom Frankrikes medverkan tillställas Wien, der man naturligen skall förklara, att Italien ej har med den saken att göra. Men om Frankrike då hänvisar på Österrikes tillvägagående i Holstein och uppmanar det att äfven sammankalla Venetiens representanter, för att höra deras mening? Det är en märklig situation, att den makt, mot hvilken i norr ett krig hotar, dertör att den vädjar I till befolkningen, i söder hotas med krig, derför att den ej vill lyssna till befolkningen, Det är väl denna abnormitet Frankrike har i bakhåll, för att visa, huru barocka wienerfördragen äro. Konung Victor Emanuels adjutant, major Trecchi, har till Garibaldi på Caprera öfverfört utnämningen till besälhafvare öfver 5:te armekåren jemte en egenhändig skrifvelse från Victor Emanuel; i densamma heter det bl. a. General, då ni kommer till fastlandet, finner ni er häst betslad och sadlad, såsom den var id Varasa anh GalafafjmmiDet är hekant