FJ utan äfven den mera moderata delen af de liberala kunna ursäktas för sina farhågor om hvad som kan följa, då kriget bryter ut. Den allmänna stiltjen i alla industriela företag och inkallandet till fanorna af de yngre arbetskrafterna samt af talrika familjefäder bidraga särdeles mycket till missnöjets ökande. Kapitalerna dragas ur alla icke fullt säkra töretag, många fabriker stå tomma, penningar kunna icke erhållas utan till mycket höga räntor, och de mindre näringsidkande borgarenas förlägenhet stiger med hvarje dag. Silfvermyntet börjar försvinna, hvar och en vill omsätta sina papperssedlar i reda penningar, hvilket naturligen endast kan ske med ansenlig förlust. De preussiska sedlarne, hvilka varit kringspridda öfver hela Tyskland, trängas nu af naturliga skäl tillbaka till Preussen, och man fruktar mer än allt annat en ny sedelutgifning, hvarigenom sedelkursen skulle ytterligare sjunka. En stor del af denna ängslan är visserligen ötverdrifven, men den finnes likväl. I staden Marienburg i provinsen Preussen hafva de inkallade förstärkningsmännen utöfvat våldsamma excesser. I större och mindre hopar trängde de d. 16 d:s in i husen, bemäktigade sig allt, hvad som var ätbart och drickbart, piskade män och qvinnor, sönderslogo fönster och lösören och kastade butikernas varuförråder ut genom fönstren till den församlade pöbeln. Först sent på eftermiddagen anlände militär, som rensade gatorna med blanka vapen. Under det man i Preussen kan se närmaste resultatet af Bismarcks politik bli, att den liberala rörelsen hemtar nytt mod och skall med makt bryta fram, vare sig att krig eller fred blir händelsernas närmaste uppslag, — visa sig äfven nu i Italien tydliga tecken till att man der mindre än någonsin skall kunna tänka på fred. Framför oss ligger ett aftryck af ett bref från Mazzini, hvilket offentliggjorts i en genuesisk tidning och i denna stund är af betydelse, då regeringen måst kasta sig i armarne på både garibaldister och mazzinister, för att erhålla genom italienska nationens fulla anslutning nödig kraft för Venetiens återtagande. Det heter i detta bret bl. a.: Hittills har en sammandrabbning för Italiens befrielse varit en skyldighet, nu är den en nödvändighet. Om Italien skulle, efter de depescher, förberedelser och förklaringar som gjorts, osvergifva sitt förslag, skulle det tillstå för Europa, att det saknar nationelt lif och att det endast är ett verktyg till befrämjande af utländingens afsigter; det skulle för många år förlora allt anseende bland nationerna och befinna sig inför ett nytt deficit till det förra; det skulle beröfva sin arme hvarje känsla af värdighet och förtröstan; skulle ge ett mäktigt vapen åt reaktionärer; skulle öppna vägen för moralisk anarki eller för en känsla af skepticism och modlöshet, som skulle vara värre än anarki. Landets röst måste derför höras från ena ändan till den andra uti ett allmänt krigsrop. Brefvet säger, att kriget bör vara uteslutande italienskt och utan inblandning af främlingar på Italiens jord. Mazzini säger: Ingen allians med Preussen! Om en sådan redan afslutats, må den förblifva i bakgrunden. Italien bör icke smutsa sin fana. Må kriget vara nationalt; må det utföras at både den regelbundna armten och frivilliga, emedan de senare representera landets sjelfbestämning, gifva kriget ett solkdop, visa armen att bakom den står en allmäktig reserv, kallad folket; emedan de kasta i vågskålen Garibaldis kära och mäktiga namn och derför att de äro för folket en lefvande borgen för, att kampen ej blott sker till lydnad af en befallning, kanske i dynastiskt intresse, utan på grund af en id, en princip, förkroppsligad i en nation. Brefvet slutar med dessa ord: Det enda programmet för närvarande är Venetiens befrielse för den nationala enhetens fullständigande; den regering, som skulle umgås med tanken att ålägga någon af de stridande ett annat, skulle äfven berättiga till uppgörandet af andra programmer och gifva signalen till en splittring, som det är af vigt att undvika. Denna gång äro Mazzinis ord ett troget uttryck för hela den italienska nationens stämning och derför af omfattande betydelse. Skulle en artificiel fred åter uppgöras, utan att Italiens anspråk tillfredsställas, skulle der utan tvifvel en häftig revolutionär rörelse yppa sig, som kunde bli farlig för mången och lätt sprida sig. Oaktadt alla fredslöftena och kongressutsigterna, tortfara de olika makterna under vapen att göra sig färdiga att slå till. I Fredags hade sålunda preussiske konungen i sitt palats en flera timmars konferens med en massa högre militärer. Densamma bevistades äfven af kronprinsen och prins Friedrich Carl. Man ville i Berlin veta, att dessa båda prinsar skulle redan samma dag eller dagen efter begifva sig till de åt dem anvisade poster vid armcen. D. 23:dje skrofs från Wien, att de olika kårbetålhafvarne vid den österrikiska nordarmeen, hvilka en tid varit samlade i Wien, började samma dag begifva sig derifrån tiil sina poster. Öfverbefälhatvaren sjelf, Benedek, väntades äfven skola de dagarne begifva sig till Olmittz, der högqvarteret skulle tillsvidare förblitva. Från Italien skrefs d. 22:dre, att konung Victor Emanuel ännu var qvar i Florens, men att en del at hans hofstat redan begifvit sig till Piacenza, det blifvande högqvarteret. Alla dessa uppgifter visa, att de trenne