tare, men deras antal ökades till 22, när byggnaden stigit något i höjden. Tillfragad, om han ansåg, att det var oriktigt att börja uppföra pelarne förliden höst, svarade han, att då det ej frös, hade han ej funnit det farligt. Lemke hade ibland hört pastor Bernard säga, att man borde göra så och så, men Laschinger hade ej velat frångå ritningen. Lemke hade alltid granskat materialierna och några gånger kasserat murbruket samt sagt till arbetarne, att om de ej såge bättre upp, skulle de mista sin dagspenning. Fredagen före olyckshändelsen hade Lemke sett sprickan i sydvestra pelaren 6 tum från hörnet och då funnit den vara omkring trefjerdedels tudd. På Sönaagen hade han sammanträffat i kyrkan med Laschinger och pastor Bernard och för dem omnämnt, att sprickan gick igenom tre skift, men Laschinger hade härpå svarat, att var väl blott en sättningsbricka4, som ej kunde vara farlig; på Måndagen tyckte Lemke, att den ej var större, likaså på Tisdadagen, men på Onsdagen hade han af goromal utomhus ej haft tid att bese pelaren. På middagen efter rasten hade han gått upp på ställningarne och sagt åt murarne Nilsson och Söderbom, att när byggmästaren kom, borde man underrätta honom om att sprickan tyckes vidga sig. Han hade knappt yttrat dessa ord, förrän tornet sammanstörtade. Lemke ansåg, att orsaken till olyckan var, att pelaren var af för klena dimensioner för att kunna uppbära tornet, hvarför den af påtryckningen remnade i midten. För flera personers hörande uppsköts ransakningen till Tisdagen i denna veckan. De 17 dödade, som förvaras i bårhuset, skulle begrafvas som i dag kl. I middagen å Nya kyrkogården, och komma de, hvar och en i sin prydliga kista med namnpiåt samt i anständig svepning, att hvila i samma graf. Pastor primarius Fallenius förrättar jordfästningen. I D. N. för i går låses: IIela natten till Lördagen och hela nämnde dag fortgick oafbrutet, med manskap af garnisonen, arbetet med att undanrödja alla byggnadsmaterialier för att komma till botten af kyrkan. Man kan säga art här bokstafligen icke lemnades sten på sten qvar al den olyckliga tillbyggnaden, allt för att med full såkerhet skulle kunna sägas att samhället gjort allt hvad som stod i mensklig makt för att rädda ett eller annat lif, som ännu möjligen icke vore utslocknadt. På Lördagsaftonen kl. 9 afslutades arbetet. Man hade då haft en del af bottnen ren i sender, och sedan ena delen var ren hade man ditflyttat hvad som låg qvar på den andra för att slippa transportera det längre. Men ingenstädes fanns någon mennniskokropp. Man hade således ett helt dygn, eller allt sedan i Fredags qväll, arbetat utan att vinna annat resultat, än den tillfredsställelse, som utgör belöningen för pligters uppfyllande. Något misstag måste hafva egt rum i uppgiften å de personer, som skulle ha varit närvarande vid olyckan, eller ock äro flere räddade än man lyckats få reda på, oaktadt den detektiva polisafdelningen gjort sig all möjlig möda för att samla noggranna upplysningar. Det är dock helt naturligt att en lös arbetspersonal, som arbetar den ena tiden här och den andra tiden der, ej kan hafva så noga reda på hvarandra — minst efter en sådan händelse som denna. — Förlusten är 21 personer, som genast blefvo krossade eller efteråt aflidit, och 9 som med svåra skador vårdas å lasarettet och af hvilka de fleste torde komma att i all sin framtid hafva men af de erhållna skadorna. — Rödjningsoch räddningsarbotot har räckt 31 dygn eller 62 arbetsdagar, om man räknar 12 timmar för en arbetsdag. Genom detta arbete har man räddat, så vidt vi känna, 10 menniskolif, nemligen de 9 som ligga på lasarettet, samt beväringsynglingen Lars Petter Pettersson.