aktig glädje af denna räddning. Ekström dog en half timma efter sin ankomst till lasarettet. Kl. straxt efter 9 fann man ytterligare 2 lik och kl. 10 minuter före 10 ytterligare 1. — Det statistiska förhållandet var vid denna tid: 57 arbetare voro anställda vid bygget, men 3 icke närvarande vid olyckan. Af de 54 närvarande äro: 22 döda, 8 på lasarettet, 1 (Lemke) obetydligt skadad, 18 räddade, 5 saknade. — En person med namn Cronvall blef i Onsdags framdragen och förd in på läkarnes gård. Läakarne undersökte först benen. Derpå började de torka kalken af ansigtet på honom, utan att ännu veta att han lefde, och det blef fråga om hvem han var. Jag heter Cronvall och har tjent vid husarreg:tet Carl XV4, utlät sig raskt den räddade helt oförmodadt. Han är på lasarettet och torde kunna rådaas. Den så underbart från tornets höjd lyckligt undkomne Lars Petter Pettersson blef af konungen erbjuden befrielse från första årets beväringsexercis, som han skullc börja, men han undanbad sig det, då han i allt fall skulle ut nästa år och det ej hade gått någon nöu på honom. — Enkedrottuingen gjorde i lörgar eftermiddag ett besök vid det sorgliga stället. Den öppnade insamlingen har redan inbragt icke obetyuligt. Såsom bevis på huru några vid tornets instörtan de på ett underbart sätt undgingo döden, meddelas: En af arbetarne, timmermannen L. P. Pettersson från Jönköpings län, hade på öfversta ställningen varit sysselsatt med att uppsätta en ny ställning ännu hö ere uppat. Anande ingenting, kände han plötsligt en skakning, då tornet störtade tillsamman; då ban fick tag i en af ställningsspirorna och följde med den ungelär halfvågs, då han stötte emot några föremål och måste släppa spiran, men fick lyckhgtvis i stället tag i en bjelke, under hvilken han föll. Detta var hans räddning, ty bjelken alvärjde de sammanstortande ställningarne, stenarne och kalkgruset, som hopade sig öfver honom till en höjd af fyra aluar och efter några minuter kunde han, ehuru med mycken svårighet, arbeta sig fram ur sin graf — alldeles oskadad. Han stod i förgår, iklädd Andra gardets beväringsumiform och åtföljd af kompaniombud, inför polisdvmstolen och berättade helt lugnt om sin underbara räddning. Gossen Alfreu Pettersson hade sasom vattenbärare varit anställd vid byggnadsarbetet. Han hade blifvit skickad upp till arbetarne i tornet för att tillsäga dem skynda ned undan den anade faran, men hann ej längre än i trappan, som från den nybyggda kyrkan ledde upp i gamla skolbyggnaden, da han kände att tornet skakade. Han sprang då in i dörröppningen till skolhuset och hann knappt lyfta foten fran trappans ölra steg förrän hon sjönk med det fallande tornet, men gossen var räddad undan förödelsen. I poliskammaren hölls i förgår från kl. 1 till l4 6 e. m. undersökning om olyckshandelsen. Polism. Ostlund ledde ransakningen. Öfverstath. Bildt och stadsarkitekten Hedin ofvervoro förhöret. Sjutton personer, allesamman arbetare vid den nediasade tornbyggnaden, hördes samt derefter katolska församlingens pastor hr A. Bernhard och byggmästaren J. Laschinger. Samtliga arbetarnes berättelser om sjelfva olyckan och hvad som föregått densamma, voro i det närmaste öfverensstämmande. Fredagen den 18 d:s hade för första gången en spricka märkts i den sydvestra pelaren; den hade då varit ganska obetydlig och ingen tänkt på, att den kunde på något sätt vara oroande. Lördagen hade sprickan utvidgat sig något och då märktes äfven små sprickor i pelaren midt emot eller i sydöstra hörnet. Några sprickor i hvalfvet hade äfven observerats — och allt detta hade föranledt någon att yttra, att uet skulle gå på tok med hela byggnaden. Dessa ord fälldes dock mera på skämt än på allvar. I Tisdags förmiddag hade sprickan i sydvestra pelaren öppnat sig ungefär till en half tum och sträckte sig från pelarens fot så långt upp som pelaren var synlig eller ungefär fyra alnar. Der låg en byggnadsställning, hvaröfver pelarne gingo ungefär två alnar, men huruvida sprickan fanns afven der, det kunde ingen upplysa. Två af arbetarne, som varit anställde som timmermän, hade utom dessa sprickor äfven och flera dagar lörut observerat sprickor i trapporna, i dörroch fönsteröppningar, samt med anledning deraf sinsemellan uttryckt farhågor för avt undre hvalfvet skulle rasa ner. På ulltrågan om de ej trodde att tornet dervid skulle följa med, svarade de, att de alltid trott ytterväggarna skulle kunna uppbära det. I Onsdagsmor. on hade sprickan i sydvestra pelaren utvidgat sig ännu mer. Verkgesällen Lemke hade förut blifvit gjord uppmärksam på dessa sprickor samt sett på dem, men uott dem endast vara en följd af vanlig sättning. I Onsdags vid 2:tiden, då sprickan antagit hotande dimensioner — hon var då 2 tum — blef han tillsagd härom, hvarvid han gick ned och lodade pelaren, efter hvilken förrättning han, enligt en arbetares utsago, gått upp i tornbygguaden för att tillsäga arbetarne att gå ned, emedan han ansett stor fara vara för handen. Denna tillsägelse hann dock icke verkställas, än mindre efterkommas, förrän olyckan inträffade. Alla ölverensstämde deri, att byggmästare Laschinger ej varit inne i kyrkan eller brtraktat den spruckna pelaren, så att ingen kunde upplysa, om ban verkligen afvetat sprickan. Sedan förhöret med arbetarne slutat vid fyratiden, fingo dessa afträda, hvarefter pastor A. Bernhard lemnade de upplysningar, han, såsom boende i samma gård der kyrkan är belägen, kunde lemna. Pastor B. sade sig ej ha halt någon kännedom om de omtalta sprickorna i pelarne eller hvalfvet, men väl om dem som funnits i trapporna, samt dörroch lönsteröppningarne. Hade derföre ej haft någon anledning att tala med byggmästaren om fara af sammanstörtning. Trodde att halssten begagnats inuti pelarne, samt påstod att de hufvudsakligast uppmurats af gammal sten. Härvid upplyste statsarkitekten Heain, att gammal sten i allmänhet ej låter binda sig så bra af murbruket som deu nya. Byggmästaren J. Laschinger, som under förhöret fått uppehålla sig i ett annat rum, förekallades härefter. På tillfrågan uppgaf han sig hafva i egenskap af tillsyningsman varit anställd vid kyrkobyggnaden, för hvilket han skulle uppbära en viss summa. Laschinger hade uppgiort ritningen till hala