tyckt idn vara god och omfattat densamma, men att de af L. uppsatta stadgarne ej gillades samt att hans befattning som sekreterare vore sjelftagen o. s. v. Föreningen skulle derföre gerna se att den blefve L. qvitt. Desstom uttryckte R. sin förtrytelse öfver att L., på sätt ofvan är beskrifvet, lockade penningar ifrån arbetarne. Han sprang ur krog och i krog och skaffade anhängare och i och med detsamma 25-öringar för sin egen räkning. Han ansåg att L. borde på detta sätt ha inkasserat omkring 120 rdr. L. förnekade att ha erhållit en så stor summa och hvad det beträffade att han gått på krogarne och värfvat kunder, så frågade han ironiskt om R. kanske trodde att det var i kyrkan man skulle finna så många arbetare som dem L. värfvat för sin plan. Derefter drog han ånyo upp sitt exemplar af straffbalken och uppläste med mycket eftertryck i tonen och under det hau såg på R. med blickar, som för denne ej bådade något godt, en annan paragraf, hvilken innehöll att den som kommer med så grava beskyllningar mot sin nästa som han ansåg R. ha gjort emot honom, den skulle allraminst straffas med 6 månaders fängelse i cell. Polismästaren frågade om L. verkligen kunnat anse att det företag han börjat skulle kunna ha någon framgång, samt om han troude att han sjelf vore en lämplig person för att stå i spetsen för detsamma. Den första af dessa frågor besvarade L. jakande, i afseende på den andra förklarade han att han skulle vara färdig åt mäktigare personer än han sjelf var öfverlemna ledningen af löretaget, som han börjat endast af ren menniskokärlek och intresse för arbetaren, fastän han i likhet med andra före honom som kämpat för en stor id endast rönte otack till lön. Polismästaren frågade hvar han senast uppehållit sig nnan han kom hit. — Var det inte i Jönköping eller Stockholm? — Jag? jag kom ifran Stockholm, ifrån hufvudstaden, sade L. i en ton som om det ej skulle varit möjligt att en person sådan som han skulle velat förut uppehålla sig i någon obetydligare stad. Poliskammaren fann ej atalet leda till någon annan åtgärd från densammas sida, än att den förbjöd L. vidare befatta sig med Göteborgs arbetareförening vid den påföljd för honom, att han i annat fall skulle behandlas såsom försvarslös och underkastas den strängare polisuppsigten. — Ifall konungen skulle finna åtskilliga af rikets embetsoch tjenstemän öfverslödiga, då blefve många sförsvarslosa, herr polismästare, yttrade L., sedan han afhört domen, i det han kastade en mördande blick bakom sig och lemnada sessionssalen med värdig hållning. — — ——