Litteratur. Bedraga ej alla tecken, vill det synas som att tidskriftslitteraturen snart skall erhålla en stark utveckling inom den skandinaviska läsverlden, och vi betrakta detta som en glädjande tidens företeelse. I vårt land har denna litteratur varit så godt som alldeles undertryckt, och några allmännare organer, hvilka behandlade tidens olika utvecklingsstadier på ett populärt sätt, ha här fullständigt saknats lunder flera år, tills den alltför tidigt upphörda Svensk Månadsskrift bröt isen. För ett land sådant som vårt och i en tid sådan som denna, då den religiösa frågan tränger sig med allt större kraft på, oemotståndligt ritvande ned den ena förfallna ruinen efter den audra af en gammal byggnad, som ej längre mäktar stå, oaktadt grunden ännu är god — i en sådan tid är tidskriftslitteraturens ingripande i den allmänna diskussionen uti dessa ting af den största vigt och betydelse. IIuru gerna och varmt än de stora dagliga tidningarne skulle vilja sysselsätta sig ätven med de religiösa ämnena och gå i ledung mot kyrklig obskurantism och dogmatiska förvändheter, är det dock osta, oftast, deras sorgliga lott att nödgas lemna åsido det högvigtiga ämnet för en blott dagstråga, hvars behandling ej tillåter något uppskof. Tidningspres sen måste ha dygnets händelser skarpt i sigte. den måste vexla som de skiftande händelserna sjeltva. Härunder timar det så lätt, att man för en tid ej kan egna den vederbörliga uppmärksamheten åt den mera på djupet gående rörelsen, den som då och då skjuter en bubbla upp på ytan, men likväl utan något hörbart buller omstimmer sinnena, mer och mer undergriuver det till förfall lutande och i all tysthet gör sina förberedelser till den nya byggnad som skall sträcka sina tinnar upp ol ekyn och mera omedelbart uppfanga Yuget från ofvan. Men hvad dagpressen icke kan uträtta, det göra tidskrifterna, broschyrerna, böckerna, kanske mest de första, hvilka äro på samma g i tilltälle att med mera mognad och grundlighet som älven med återkommande periodicitet oförtrutet deltaga i och utveckla den allmänna diskussionen, redogöra för torskningen och ställa de stora, de största frågorna njutbara för en hvar. Detta är en vigtig uppgift, till hvilken äfven togar sig den, att utöfva en hofsam och god kritik ötver de böcker i denna väg, som se dagen. Det är oss ett verkligt nöje, att kunna i detta afscende hos våra läsare förorda den nu pågående andra årgången af hr Nybloms Svensk Litteratur-Tidskrift, hvilken med klarhet i tanke gen och prisvärd trimodighet synes vilja hätda frihetens och utve ecklingens rätt äfven inom kyrkan och det allmänna religiösa medvetandet. Och närmare sedt, är det kanske just om denna rätt som den bittraste striden står emellan det nyas och det gamlas förkämpar. De förra finna det närvarande ej längre tillfredsställa deras inre behof; de känna nödvändigheten af ett rikare andligt lif och fordra att religionens väsen derför må bli dem omedelbarare tillgängligt. De säga, att formerna falla bort och dö, men attideen lefver, att formen är förgänglig, men idcen oförgänglig, och att hvarje nytt menskligt utvecklingsstadium behöfver för sig en ny form. Under utvecklingsgången framåt hän mot målet, som är det högsta, som är mensklighetens uppgående i Gud, behöfver hon, måste hon äfven förädla formen för sitt tänkeoch trossätt i