originellare är hr Blanches yttrande, att våra Hrivilliga skar pskyttar kunde ock, om så foridrades, beqväma sig till årliga mönstringar — 1 en annans mun skulle detta yttrande lätit vräkigt, men i talarens antydde det endast hans uppfattning om den höga position, som skarpskyttarne böra inneha. Men den mest öfverraskande detaljen i hr Blanches organisationsplan är utan tvitvel alskafslandet af tält tör vära trivilliga stridsmän; han yttrar nemligen: Åatt sommartiden ligga i tält är en lyx för den stora massan at vår befolkning, som om det gäller kan ligga på bara marken. Han illustrerar denna djertva hypotes med den försäkran, att det utgör just styrkan hos vårt folk, att det kan slita ondt, letva al den dåligaste föda, uthärda det tyngsta) arbete och ändå ej tappa modet. Ni skall sannolikt förvånas öfver sådana fraser. För min del gjorde de mig bedrötvad; ty när en man som eger anscendo och inflytande kan framställa sådana befängdheter utan att blifva motsagd, så kan man lätt inse huru stor sakkännedom de representanter i verkligheten ega, som gjorde sig till mälsmän för den frivilliga folkbeväpningen. Om jag ej misstager mig allt för mycket, så är bondeståndets majoritet för ingen del smickrad af att ha kommit till samma beslut med presteståndet i fråga om pensionen till enkorna etter expeditionssekreteraren Richert och komminister Ignell. Begge dessa män voro hvar och en i sin genre vägbrytare Misskännandet af den förres, fördömandet af den senares verksamhet, vanhedrar rent ut sagdt dessa stånd. Häromdagen sammanträffade jag med en ledamot at det högvördiga ståndet, hvilken jag med visshet kände i många år ha stått på förtroig fot med Ignell. Jag förehöll honom ståndets hårdhet. Ja, nog hade vi gjort klokast — sade han — om vi beviljat pensionen, men ogillat Ignells litterära verksamhet. Men ser herrn, vi ville statuera ett exempel. Han var ju så positiv af sig. Huru ofta bad jag honom ej att vara mera medgörlig! Nog hade han rätt i mycket, det kan ej nekas; men uvart skall det taga vägen med statskyrkan om hvarje adjunkt började undersöka dogmerna? Inte hade Fahleranta blifvit biskop om aan fortsatt den stråt han beträdde när han skref sin Noachs ark; men han sansade sig, och så blef han biskop. Hvad tror herrn att gnell svarade mig, då jag härom erinrade hohom? Jo, för min tro och ölvertygelse är jag beredd att uppoffra min timliga lycka, sude han. Men hur gick det också tör honom? Jo, nu får hans hustru sitta i små omständigheter. Det länge omtalta arrangementet med Dagligt Allehanda har nu gått för sig. Ett wnonymt bolag har tillhandlat sig förlagsrätten vill tidningen, till hvars ansvarige utgifvare boktryckaren Westrell antagits. Hr K. A. Lindström är tidningens redaktör, med skyldighet att mot ett årligt arfvode, som är rätt hederligt tilltaget, ätven bira hundhufvudet ör hvad tidningen kommer att innehålla. För regeringens och den nya riksdagsordningens notståndare, samt för protektionisterna var det nödvändigt att hafva en disponibel organ, såväl vid de stundande riksdagsmannavalen, som under kommande riksdag. En kontant uppöffring af 70 å 80,000 rdr kan allt det der nog vara värdt äfven om detta kapital om ett par år är förloradt. En egenskap ha de konservativa och protektionisterna förvärfvat sig. De äro nemlisen mäktiga af kontanta uppoffringar i ojemförligt högre grad än de liberala. Det länder ir Lindström till stor förtjenst att hafva uppirbetat denna egenskap och att ha bringat len i system. Argus-Johansson fick arbeta och svälta i protektionisternas tjenst. IIr Lindström har deremot latit dem betala sig hederigt, och han är nästan omistlig för dem deremte. För att göra tidningen så mångsidig och nkomstbringande som möjligt, lärer Dagligt Allehanda framdeles vissa dagar skola uppräda i ÅWäktarens manår — denna tidnings edaktion till stor förtret, som hittills utesluande fått mottaga annonser om ekristligt sinwade inspektorer, hushållerskor och äkarelrängar som söka tjenst hos kristligt sinnale husbönder. Läseriet är, rätt skött, såsom ndustrigren ganska lönande. Ni torde observera att ett ganska stort intal arbetare redan undertecknat den framagda petitionen mot de af två stånd besluta-ln le lifsmedelstullarne. Men ni skall ej hysaln sfverdrifven förhoppning om att edet bättresu olket i hufvudstaden gör sig mödan under-su eckna dessa petitioner. Dertill äro stockholnarne allt tör loja. e Om alltså icke regeringens hållning gentsh mot de begge protektionistiskt egennyttigas tånden vore så deciderad, skulle man gripas vf oro för det ringa understöd som hufvudsta-g lens bäste män lemna regeringen. d