tillbringat de lyckligaste åren af sin losnad. Endast ett par månader före Börjesson afled d:r Christian Stenhammar. Vid underrättelsen om dennes dödsfall yttrade den förre: nu är jag den siste fostoristen, och det var han också. Alla våra konstdomare hafva särdeles välvilligt bedömt Börjesson — sedan han väl blef lagd på bår. De göra så i allmänhet med skalder och författare i liknande fall, men mera sällan dessförinnan. De konstdomare deremot som Vitalis benämnde konstberidare voro ej så milda mot Börjesson, så länge han var nog djerf att täfla med dem om publikens ynnest. I Upsala grundlade d:r Börjesson sin ryktbarhet genom sitt hänförande föredrag som predikant. Redan för 30 år sedan blef han befordrad till kyrkoherde i ett af erkestiftets största pastorat, och dermed trädde han in i de prosaiska pligternas isregion. Ilan nödgades nu offra sin mesta tid åt alla dessa bestyr som utsläckt ända ull sista gnistan af poesi hos mer än en rikt begåfvad landtprest. Han måste tvista med sockenmagnaterna, med en väldig skara at heloch halfherrar om bättre skolor och fattigvård, och gå ända till kungs för att få orgelverket stämdt, ty sockenpatronerna hade sedan gammalt blifvit vanda vid discordancen och tyckte ej om några förändringar i den vägen. Det är emellertid en i hög grad intressant företeelse, att det första, och obestridligen det yppersta af Börjessons dramatiska arbeten, sorgespelet Erik XIV, icke af honom fullbordades förrän han redan 20 år varit kyrkoherde och öfverstigit Rubikon N:r 2, som Tegnr kallade de 55 åren. Detta sorgespel mottogs med förtjusning af allmänheten, och kanske just derföre mindre välvilligt af konstberidarne. Sedan följde med korta uppehåll hans öfriga dramatiska arbeten, som i allmänhet af konstdomarne bedömdes med mycken stränghet. Du ryste pligtskyldigast öfver den sextiårige mannens glödande fan tasi, och konsberidarne klandrade att så mycken ungdomlig eld fanns hos en gubbe i sidenhatt. I ledigheten efter frih. v. Brinckman inkallades d:r Börjesson i Svenska Akademien. Han var då 66 år. Hans skildring af den i flera hänseenden originelle, i alla atseenden älskvärde företrädaren, är ett mästerstycke af finhet, humor och elegans. Under det sista tiotalet at sin lefnad hemsöktes d:r Börjesson at flera till hjertat gående samiljesorger. Hans älskvärda hustru, en spirituell dotter med en fin bildning, och hans enda son — alla dessa fick han sjelf följa till grafven. De som hafva besökt Weckholms prostgård, hvilken stod öppen för alla resaude, skola ganska säkert aldrig förgäta den, mindre för den gästfrihet som der öfvades, än för det hjertliga mottagandet och de af snille och smak lifvade samtalen. Näst Atterbom har jag hvarken hört någon angenämare berättare eller föreläsare än Börjesson, och lyckades man att komma till Weckholm någon Söndag då den gamle patriarken sjelf såsom predikant uppträdde i det ståtliga templet, så ångrade man ändå mindre att ha gjort ett afhopp från den stora kungsvägen mellan Westerås och hufvudstaden, ty man hade då äfven kommit in i en af Uplands vackraste bygder, med stora minnen från gamla tider. Om jag icke alltför mycket misstager mig, är det vid tvenne ledamöters i borgare: ståndet yttranden rörande beväringssrågan, som den stora allmänheten kommer att lägga en viss vigt, neml. vid herrarne Ridderstuds och Blanches. De äro begge varma vänner af det frivilliga nationalförsvaret och specielt den del deraf, som faller inom skarpskytteväsendets område. Den förre har varit anställd i vår stående armå, och den senare kan väl anses såsom en af de inflytelserikaste bland Sveriges skarpskyttar. Begge förkastade hela förslaget om beväringens organisation. Men begge ansågo sig förpligtade att antyda huru de önskade att problemet skulle lösas. Hr Ridderstad yrkade neml. att en komit vid denna riksdag skulle nedsättas, bestå-J 5 ende hufvudsakligen af medlemmar inom de te folkvalda stånden, hvilken borde utarbeta förta slag i ämnet och i form af kontraproposition m framlägea detsamma för regeringen. Om man nu ej vill fästa sig dervid att den före se slagna komitn, i fall den kom till stånd, fick ss en ytterst knappt tillmätt arbetstid — ty riks-a dagen lider ju till slut? — så torde det välld blifva temligen svårt för en komitå af folkvalda ombud att nöjaktigt reda den inveck (fc lade frågan, äfven om borgareståndets begge lg militärer, representanterna för Linköping och s u Grenna, samt bondeståndets sergeant i nämn-v de komite inkallades. Hr Blanche tog saken srändå mera besynnerligt. Han förmälde att so skarpskyttarne igerna skulle vilja genom en g lag förpligta sig att exercera ett visst antal su dagar; de skulle sjelfva välja sitt befäl ända, a till kapten, hvaremot besälet deröfver kalleslPp : AA A. LV —