.A — — Men om de ej finna mig, anmärkte Renaud, skola de intränga ända hit. — Hvad betyder det, blott er räddning är säker! — Skulle jag söka min räddning på bekostnad af er heder? Huru kan ni tro något sådant? yttrade den unge adelsmannen med värdighet. — Hvad är att göra? utropade den unga flickan i smärtsam ton. — Stanna qvar. Jag öfverlemnar mig och för dem långt härifrån. När vi äro borta skall Michel föra er tillbaka till ert hotell. — Jag vill det ej! invände Blanche. Jag är hitkommen i den enda afsigten att rädda er och jag måste rädda er .... — Det är omöjligt. Låt mig handla och bespara för att senare utverka min frihet den välvilja hvarpå ni gifvit mig prof .... Farväl! Utan att invänta Blanches svar, öppnade Renaud hastigt dörren och visade sig för herr de Valencc. Men mot sin egen vilja förrådde han sin oro. Grefven hade vädrat en hemlighet, hvartill hans nyfikenhet och hans oefterrättliga envishet ledde honom. Ingen förolämpning kunde vara grymmare för denne adelsman än den förödmjukelse han erfarit. Den motvilja han alltid kännt för Renaud förbyttes i hat och han beslöt hans undergång. Oaktadt han ej var invigd i kardinalens hemligheter, oaktadt dennes politik var för honom okänd, var han ej